Självkritik - fräscht och krispigt!

Var på utvecklingssamtal på dagis igår. Vårt näst sista där, räknade jag ut. Fröken började berätta om vårt barns alla goda kvalitéer - juste kompis, god ledare, självständig (you bet!), fantasifull, räknar som bara den och är på g att lära sig läsa. Lägg sen till att hon gärna berättar men också kan lyssna på andra, att hon gärna ställer frågor och, det här är det jag både älskar och hatar, ifrågasätter. Vilken unge! Vilken utveckling sedan i våras då hon hade en förmåga att kunna bossa upp sin omgivning på ett inte alltid så kul sätt.

Mamma och pappa suger år sig alla ord som strömmar ur frökens mun. Gott! Precis vad mammor och pappor vill höra!

Sen tar fröken sats;
- Sen är det så att M använder ganska mycket slang när hon pratar. Det är morsa och pissa... och det jobbar vi på att få bort...
- Varför då? undrar jag förvånat och aningens på min vakt.
- Ja, det är viktigt att barnen har ett varierat språk och att de använder vanliga ord.
- Det är inget vi kommer jobba med hemifrån, tvärtom, vi uppmuntrar våra barn att samla på många ord, så att de kan välja och vraka. Vi tycker att det är okej att svära också, så länge man inte svär till någon, för där går vår gräns.

Jag börjar se det riktigt komiska i alltihop och nu kan jag inte låta bli att skratta och jag ser att fröken inte kan hålla fasaden längre.
- Det är inte jag som tycker det! Det spelar väl fan ingen roll om hon använder slangord! Och hon svär inte alls, eller inte mer än vad som är okej i alla fall. Jag pratar också slang och det händer att jag svär också. Det är några i personalen, ledningen och en förälder till ett barn som bara suger åt sig alla ord det hör som tycker att det är dåligt med slang.
- Och vems problem är det? undrar jag stilla.

Vi hamnar i att prata om baksidan med att samla många ungar på samma ställe och att där försöka tillfredställa deras behov, ledningens krav och föräldrars önskningar. Det är befriande skönt att höra frökens syn på systemet som är både ris och ros.

Jag vet att det inte ses med blida ögon, från chefen, när personalen lättar sitt hjärta och uttrycker sina åsikter. Men då kan jag säga till chefen;
Att det är så sjukt, jävla befriande när någon gör det! Mitt barn ska mötas av människor med åsikter, fel, brister, humor, glimt i ögat och, inte minst, en stor portion självkritik. Det viktigaste är att de ser vem mitt barn är, vad hon behöver för att växa och utvecklas, att de uppmuntrar henne att fortsätta vara sig själv - med allt vad det innebär!

Som pedagog kan jag ju inte låta bli att fundera över hur kul det skulle kunna bli om man använde slang som ett tema för att väcka ordlust...

Tack bästa fröken för att du är den du är!

//Åse

Det händer i Arken

7-åringen har börjat i kör. Kyrkans kör.

Vi är väldigt oreligiösa i vår familj och har valt att inte döpa våra barn och att gifta oss borgerligt. Hade därför mina funderingar när dottern kom hem och ville börja i just denna kör. Hon gjorde det i ett läge när jag kände mig utarbetad och allmänt svag. Jag såg fördelarna med närheten till aktiviteten och att vi var flera föräldrar som kunde dela på lämning och hämtning.

Ändå har vi inte riktigt kunna förlika oss med det faktum att vårt barn/syster sjunger i kyrkokör. Första gången hon varit där förhörde jag mig i bilen efteråt:
- Hur var det på kören då?
- Det var jättekul! Vår fröken är jättesnäll!
- Okej, vad sjöng ni för sånger då...?
- Alla möjliga.
- Jaha, var det många om gud och så...?
- Det var några såna.
- Ja, för du vet att jag tycker att det är lite bjäfsigt med gud (valde att uttrycka mig milt)?
- JA MAMMA! Du behöver inte vara orolig, jag tror inte ens på gud ju!

Pjuh, det kanske ska gå bra det här.

Sen kom inbjudan till familjegudstjänsten där vi inte pallade trycket och avstod. Nästa tillställning var någon föreställning om änglar en söndag. Raskt la jag över det på maken med argumentet att - du är ju faktiskt konfirmerad, så du får ta det. Vilket han också gjorde. Själv åkte jag på fotbollscup.

Nu har hon gått några veckor och hon gillar det verkligen. Förra gången jag och lillasyster skulle hämta henne var vi lite tidiga. Såg en farsa som tuggade på en macka och frågade var han hittat den. I Arken svarar han då. I Arken?! Noaks eller? Nej, fiket där borta.

Lillasyster och jag letar oss bort genom gångarna och kommer in i ett rum som inte har det minsta med Noak (eller hette karln Noah...) att göra. Där är det uppdukat med färsk surdegsbröd, gott pålägg, te, kaffe och saft. Tända ljus, värsta myset. Det var som att träda in i himmelriket... typ. För tio spänn fick vi lugn, fika och en riktigt mysig stund tillsammans.

Idag var det min tur att lämna och lillasyster ville så klart med. Vi hade planerat att förlägga hela vår väntetid i Arken. Mackor, te och tända ljus. Idag fick jag också en pratstund med prästen. Spännande jobb, inte alls olikt mitt eget förutom dopmöten och gravtal kanske. Vi pratade föräldraskap, möten med människor, tonåringar och fika. Jag berättade om min upplevelse när jag hittade till Arken första gången och om hur glad jag blev av stämningen och det goda brödet. Då tittar hon på mig med massor av glimt i ögat och säger;
- Det är en försmak av himmelriket!

//Åse

Operation latmask

Anna och jag pratar ofta om hur bra vi är på att vara lata. Vi har varsin latmask. Annas är vit och min är grön. De bor liksom inuti och kan vara välmatade eller svältfödda. Bäst är när de är riktigt välgödda, så tjocka att de välter på rygg och sprattlar okontrollerat med de små små benen. Gärna med något ätbart hängandes i mungipan.

Tack vare våra latmaskar får vi så mycket bra gjort, precis lagom mycket. Blir latmasken svältfödd, har vi tråkigt. Det slår aldrig fel. Vi ser till att vi inte hamnar där och gör vi det, så hittar vi genast ett sätt att mata maskarna på. Skjuter saker på framtiden. Skiter i att följa vår handlingsplan. Går på känsla. Fuskar. Äter god mat. Dricker goda drinkar. Snackar skit. Kollar in roliga klipp på nätet. Fantiserar. Drömmer. Gottar oss åt sånt som redan är gottat. Gottar oss i förskott.

Vi kan nog säga att latmaskarna är nyckeln till vår framgång. Här blir fan ingen utbränd!

Okej, hur gör jag med mina barn? Tjatar på dem, drar de med i mitt tempo och glömmer att deras latmaskar inte är helt färdigutvecklade.
Igår var ena sonen gråtfärdig över att "det bara är så mycket nu".

Hm, tänkte på andra sonen som jag tidigare under dagen varit på om kläderna på golvet i hans rum. Är så trött på att se dem men det betyder ju inte att han behöver ta upp dem som jag så fint föreslog. Han skulle ju precis lika gärna kunna fösa in dem under sängen. Så göds en latmask.

Till den gråtfärdiga sonen gav jag tipset att ljuga lite. Så göds en latmask.

Jag behöver träna mina barn i att göda sina latmaskar. Det kommer skydda dem från att slita ut sig, springa in i väggar och brinna ut. Jag måste göra tvärtemot i mycket! Jag börjar nu i helgen och fortsätter nästa vecka. Här ska jävlar i mig latas! Sen blir det utvärdering.

//Åse

Något suger!

Igår var det föräldramöte i 7-åringens klass. Innan jag fortsätter vill jag varna för ilska och frustration. Fortsätter ni läsa, får ni själva ansvara för hur ni vill ta emot. Som alltid alltså.

Mötet inleds i ljushallen kl 18.00. Jag är arg redan från början men har jobbat med det under eftermiddagen och känner ändå att jag kommer kunna hantera kvällen. Inga stolar är framställda och föräldrar till skolans 1:or och 2:or står lite här och var eller sitter uppflugna på en disk.

Biträdande rektor börjar prata... och fortsätter... och ger aldrig upp. Försöker först lyssna, vilket är sjukt svårt då hon pratar extremt långsamt och med huvudet på sne. Hon levererar information, som mycket väl skulle kunna läsas på ett papper, pekpinnar, som ingen jävel vill ha (vi ska lära våra barn att simma - för det tar så mycket tid för skolan att arrangera simundervisningen... och det är viktigt att barn kan simma..., starta vandrande skolbussar... och lång utläggning om varför barn ska röra på sig... för nu lämnar många med bil och när man väl lämnat då är man klar och gasar på till jobbet - jävligt troligt?!, prata med våra barn om skolans regler bla bla bla).

Vid det här laget handlar det inte längre om att koncentrera sig på att lyssna. Nu är det mental träning på jävligt hög nivå; koppla bort, koppla bort, koppla bort, tänk på något roligt, andas...

Hör någonstans i fjärran hur hon prasslar med sitt papper och griper sig an nästa punkt. Något om ventilationen som det arbetats med under sommarlovet och då blev det ju hål i väggarna och de hålen måste man ju göra något med, för så är det ju med ventilation, och därför... barack... nästa sommar... korridor...försenade stolar...

Andas, andas, kolla på klockan, skruva på mig, fokusera på småbarnet som låter för mycket och släpar runt på sin snuttefilt.

35 minuter har gått och församlingen skruvar otåligt på sig. Personalen som trodde att de skulle få presentera sig, vickar tyngden från sida till sida.

Jag får lust att ställa mig upp och skrika! HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! JAG ÄR SMART OCH KOMPETENT! JAG HADE KUNNAT RÄKNA UT 100% AV DET DU SÄGER MED MIN ENA ARSELHALVA OCH DET HADE DE ANDRA OCKSÅ!

När hon äntligen tystnat ska fritids få prata. Tyvärr orkar många inte lyssna längre trots kort och relevant information. De utstrålar värme, omtanke och mening. Lugnar mig så passa att jag kan fortsätta till klassrummet.

Min dotters lärare är snäll och klok och det är jag glad och tacksam över. Men nu mår jag dåligt. Jag är så arg och frustrerad att jag bestämmer mig för att vara tyst. Efter information som förmodligen är bra men tyvärr inte fastnar hos mig eftersom jag är avstängd, ska vi i grupper diskutera skolans värdegrund, som står med några meningar i en ruta på ett papper.

Jag fortsätter att vara tyst tills någon frågar vad jag tycker. Ja, vad fan ska man tycka? Jag HATAR värdegrunder! Jag blir ARG av det faktum att det är en ram runt texten! Det är på något sätt så jag känner mig i den här skolan; så jävla inramad! Intryck som en degklump i en alldeles för trång form. Den har knycklat till mina ungar!

Mumlar något om att jag inte vet vad jag ska tycka om meningar i en ruta och att jag tyvärr känner mig alldeles för obstinat för att kunna bidra med något vettigt. Känner mig som en utomjording som blivit tappad från moderskeppet!

När vi, nästan två och en halv timme från start, går ut ur klassrummet är jag nära att kräkas. Jag är så trött/arg/frustrerad. Jag hatar den här jävla bajsskolan hör jag mig själv säga till två föräldrar och jag ser hur de tittar på mig med blickar jag inte förmår tolka.

När jag kommer hem känner jag mig ledsen. Ledsen för att jag känner mig tilltufsad. Ledsen för att jag inte riktigt förstår de starka känslorna och ledsen för att jag spillde över på de två föräldrarna. Visst de får också välja hur de tar emot men det kändes inte okej.

Har tänkt och tror jag vet vad allt handlar om. Brist på tillit. Jag känner inte att den skolan vill väl. Det finns många bra vuxna där, vuxna som både vill och lyckas betyda något för barnen, men uppifrån rinner en syra som fräter sönder hela skiten.

Önskar att jag hade en skön slutknorr på den här texten men det har jag inte. Jag är mitt i att skolan är ett skitsystem och att jag inte vet hur jag ska orka hjälpa mina barn igenom. Jag vill att de ska komma ut på andra sidan, tagna på allvar och formade som det passar dem bäst.


//Åse

Ve dig om du är ful!

Skolfotografering.
Intressant att följa de olika barnens möda/icke möda inför händelsen.
7-åringen kommer ut ur sitt rum med galaklädsel, som endast tillåter att vara skitsnygg i. Absolut inte att leka i på rasten. Men jag förstår henne precis. Skulle absolut inte låta det praktiska gå före det snygga!
11-åringen rotar runt i lådan och tränger ner sig i jeansen som inte varit framme sedan i maj. De sitter tight men funkar i längden. Hittar också snyggtröjan. Den som funkar i alla lägen. Kollar nöjt i spegeln efter att ha lagt ned en minut på sin outfit. Då ser jag en vit fläck på ärmen.
Ja, det är bara tandkräm konstaterar ungen lugnt. Är väl inga problem! Han har ju snyggtröjan. Det får faktiskt räcka.

Och han är snygg. Och trygg.

Kan ändå inte låta bli att ropa efter honom i dörren;
- Ve dig om du är ful på fotot idag!
- Vad betyder ve?
- Typ "fan ta".
- Okej!

Mina barn är fina! De skulle vara fina även om de badat i bajs!

//Åse

Och glöm för fasen inte reflexen!

Min pojke har blivit stor. Helt plötsligt var han så stor att han valde att flytta till Visby för att gå på gymnasium. Det kändes så bra när jag, förra hösten, tipsade honom om att det fanns ett filmgymnasium på Gotland. Tänk att få börja gå på vägen som leder till hans alldeles egna mål - wow! Från den dagen jag sa detta har jag varit helt övertygad om att vårt äldsta barn, trots sin ungdom, kommer klara att göra det här.

Vi har förberett och bäddat, både jag, maken och sonen. Sen, i somras, kom jag på mig själv med gråtklump i halsen och tår i ögat både titt som tätt. Har tänkt och känt och kommit fram till att jag INTE VILL att mitt barn ska flytta. Det är fan för tidigt! Jag är inte klar!

I fredags bar det av med flyttlasset på färjan. Jag fick den stora äran att följa med och installera sonen i sitt inneboende. Ser hur nöjd han är när han ser sig om i rummet. Kan lukta mig till hans känsla av frihet och möjlighet. Det är fint! Vi ägnar dagarna åt att släpa hem bra utrustning till grottan samtidigt som vi pratar, skrattar och är tysta. Kvällarna går åt restaurangbesök, mer prat och mer skratt. Det är lycka att somna på madrassen nedanför hans säng. Det är lycka att få ligga bredvid i sängen, på stora nyinköpta kudden, och titta på film. Det är härligt att se hur han finner sig tillrätta. Ovant, tvekande.
- Hur mycket vill du att jag ska hjälpa till?
- Du får inte bestämma men du får gärna komma med bra tips.
- Okej, det låter bra.

Söndagen närmar sig. Dags att åka hem. Båten går kl 16. JAG VILL INTE ÅKA HEM UTAN H! JAG VILL VARA KVAR! Jag vill bädda in, hålla om, ha i knäet, vaddera, umgås, finnas! Allt vi skämtat om känns som dagens sanning;
Går du ner i hamnen vill jag att du har orange räddningsväst med grenband... och alltid, så fort du lämnar lägenheten, spänner du på dig midjeväskan med första-hjälpen-prylarna... en reflex i varje jacka och vid solens nedgång ska den hängas ut - okej?!... cykelhjälmen kan du ha både när du cyklar och när du tränar... tänd för i helvete inga ljus... och öppna inte dörren om du inte vet vem som ringer på (men hur ska jag veta vem som ringer på om jag inte öppnar dörren?)... bär namnlapp med adress och telefonnummer till mamma om halsen (ska vi köpa ett fint band?)...ät inga hårda karameller när du är ensam...

Gråter mig igenom incheckningen till båten. Gråter så mycket att jag missar vilken rad jag ska stå i. Tänker att det är ett sign; jag ska inte åka! Gråter i min stol på båten. Ringer H, som också är ynklig. Jamen herregud! Vad har jag gjort?! Jag har lämnat mitt barn, sårbar för världens alla faror (Visbys i alla fall)... och ensamheten (det var ensamt att flytta hemifrån). I Nynäshamn vill jag vända tillbaka. Tänker, känner och gråter... jag är faktiskt inte speciellt orolig kommer jag fram till. Mitt barn är en klok människa. Han kommer klara det här. Men oj vad jag kommer att längta. Jag vill ju vara med honom. Jag vill prata, skratta och tjata. Bara några år till. Hans närvaro fattas mig i mitt liv. Mina starkaste känslor handlar om saknad. Jag saknar människan som jag tycker så mycket om att leva med.

Så vad har vi gjort?

H har påbörjat vandringen mot sina livsmål. Han är modig och ser möjligheterna. Han töjer navelsträngen hela vägen över Östersjön. Han chansar och utsätter sig för något som han vet kommer vara både roligt och jobbigt.

Jag låter mitt barn gå den väg han vill gå. Jag känner tillit. Jag bär min längtan och saknad. Jag är modig och ser möjligheterna. Jag ser till att navelsträngen håller för att töjas hela vägen över Östersjön.
Och jag finns kvar.
Och H finns kvar.

//Åse

Skolplikt?

Imorgon börjar skolan i vår lilla stad,lite tufft och oväntat,pang på en tisdag.

Det blir en kort vecka..hmm!

Förstår inte riktigt hur de som räknar och bestämmer har tänkt,men någon tanke borde det vara. En finurlig uträkning av antal undervisningstimmar och minuter varje unge skall få till livs under detta läsår.

Andra ungar i andra städer börjar minsann inte förren på måndag men hade avslutning samtidigt i våras,betyder det att de barnen för att få exakt antal minuter behöver gå fram till julafton?
Det är en riktigt rolig tanke,eller hur?
GOD JUL alla barn,om ni springer hem nu så hinner ni se Kalle Ankas jul på TV.

Jag känner mig lite bitter och tvär,det känns som en fet smack i fejset ,att det är slut på sötebrödsdagarna nu,det är slut på sovmorgon,lata dagar och ingen ordning för nu börjar SKOLAN och då är det slut på sakta mak och noll koll.
För från och med imorgon gäller följande:
Skoltider,schema,läxor,gympakläder helst rätt dag, badtider;inte glömma handduk,lunchmat som alldeles för ofta synkar med middagen för att jag inte tittar på matsedeln från skolan för att den har jag slarvat bort,om jag tänker köttbullar till middag har de alltid fått det till lunch,gympakläder igen,papper om utvecklingssamtal,levande skolbuss!!undrar vad som hände med det tynande "wellness"projektet,papper om lovledigheter,julledigt;vill fritids gärna bestämma i början på september,typ!,frukt,gosedjursdagen,matteläxapapper i buntar,matsäck,utflykter,teater,telefonlistor och telefonkedjor om någon kommer bort på utflykten,jävla gympapåsen,papprullar till pyssel,utvärderingsblankett från kommunen, skridskor,friluftsdag,extra gympa med fritids, öppet hus,utvecklingssamtal och ett stort härligt föräldramöte där vi bestämmer att föräldrarna håller i klassfesten och översovningen i klassrummet, infopapper till förbannelse och försäkringspapper att fylla i,kontaktuppgifter till alla,gympakläder igen,stövlar,extra byxor och då har jag bara hunnit fram till höstlovet.

Vaknar kallsvettig ur mardrömmen,lugnar ner mig, andas långsamt igen.
Vad är det för dag? Tisdag? Var det något speciellt då?
SKOLAN börjar..

Negativ

Jag är sur!
Neggig och tycker lite lagom synd om mig själv,riktigt skönt!
Gick en kurs igår som jag sett fram emot,tänkte det skulle bli roligt att bli påfylld,träffa nya människor och bli pepp och glad.
Men icke!
En radda farbröder som också gick kurs förstörde min dag. Iförda nästan identiska "glassgubbeskjortor" fräääscht randigt med knappar och krage i avvikande färg (undra om det är det senaste för farbröder 50+?)
De satt där och visste bäst hela dagen,så jävla bra visste de, så jag vet faktiskt inte vad de gjorde där?
Så jävla vetabäst att jag inte gick dit idag.. Tack glassgubbarna för att jag inte kunde motivera mig att tillbringa 3 timmar på buss för ER skull.
Man ska ju se möjligheter och tänka positivt så blir det bra. Dagen idag hade trots positivism och positivt tänkande blivit en mardröm, det hade slutat med att jag brottat ner en av glassgubbarna och slagit honom hårt på någon kär kroppsdel..eller sagt elaka saker som jag varit nöjd med för stunden,en del sådant kom redan igår och vad hjälpte det mot gubbarnas vetabästvälde. Det var en strid som inte gick att vinna och jag tänkte inte sitta en heldag och lyssna på deras skit.
Jajamensan,foten i kläm..käck är inget för mig.
Bättre att ta en heldag med assur och sketgneten hemma ,speciellt när ingen annan är in da house. Jag har fått jättemycket gjort och då och då tyckt förfärligt synd om mig själv,verkligen vältrat mig.
Nu känns det bättre.
Om jag alltid skulle kämpa för att behålla ett solskenshumör och vara trevlig så skulle det bli som torrtoan på landet. Man strösslar över skiten så syns den inte men den är där och förr eller senare rinner det över. Jag tycker det är bättre att pysa ut lite då och då och inte vänta på överfull.
En sak är säker jag kommer inte dö i leendekramper eller bitaihopvärk. Nästa gång kör jag fight club istället.

Bråka

Åker och handlar livsnödvändiga basvaror.
Där i affären ett par som är sjukt osams,osvenskt osams..
De grälar,väser och lever på..och är rejält inte sams...
Det blir nästan spännande för oss andra som handlar..
Mina öron förvandlas till två trattkanareller som vill höra...
Ska du säga....nu får det fan vara nog... jävla dumheter...du och dina principer..man kan ju skratta ihjäl sig.. vem tror du att du är...
Det är som en teaterföreställning men i min affär en söndag..
Tänk alla andra ..vi..som bråkar hemma och håller igen när andra lyssnar,vad vi undanhåller vår publik..väldigt mycket spänning och drama.
Bråka mer,bråka på,alltid roar det någon. Jag tycker att en Icabutik nära är en bra scen att börja på. Nästa söndag,då jävlar ska min man få.. P, vi behöver handla!

Våga vägra

Vi står vid bussen och väntar.
Ett gäng föräldrar som skall hämta sina glada barn efter en utflykt till fjärilshuset.
Vi står där,munhuggs lite,för vi känner varandra nu ,så där som föräldrar gör när barnen går i tvåan.
Solen värmer och vi känner nog alla sju att snart är det sommarlov.
Då är det någon av oss (inte jag) som öppnar munnen och hostar fram ett tyst "present till fröken". Alla tittar någonstans i fjärran och ingen tar på sig.
Spännande!
Jag avvaktar tigande, pengainsamlingar och inköp av presenter ingår inte i min uppdragsbeskrivning.
Inte i någon av de andras heller tydligen.
Äh säger en av mammorna,vi kan ju strunta i det också..Fröken måste ju inte ha en köpt present. När jag var liten så räckte det med en syrenbukett,det skulle minsann inte köpas och samlas hela tiden. Hon fick ju present i julas.
Vi andra som vägrar, mumlar och nickar mest för att om man i detta läget skulle säga emot,så åkte man dit på hela grejen. Det hängde liksom i luften..
Det är nog första gången jag har varit med om det här,det brukar annars alltid vara en liten snäll mamma som per automatik anmäler sig som frivillig.. Men det är nya tider nu, alla är starka och står emot eller har vi förvandlats till en hoper egoister som bara gör det som är roligt?
Stackars alla fröknar när föräldrarna gör tvärtemot!

Drastiskt tvärtemot

Små barnen är lagda och jag sitter i soffan med datorn i knäet. Efter en stund kommer 6-åringen trippande.
- Mamma, jag svalde mitt halsband.
- Men vad säger du?! Det med namnbrickan? Hur gick det till?!!!!
- Nej, det var ett jag gjort själv, med pärlor.
- Vaddå, ett långt eller?!!! Var det många pärlor?
- Det var ett gummisnöre och några pärlor på.
- Men H det är ju sånt bebisar gör! Knölade du ihop och sög på det eller... jag fattar inte hur det gått till?!!

Hyggligt upprörd, en del orolig, arg och så inihelvete trött! Ser hur gummisnöret snurrar sig kring tarmarna och hur H blir jättesjuk. Ser också hur vi sitter på akuten och väntar och väntar... och väntar (minns hur det var när hon pillat in pärlan i näsan).

- Men talar du sanning nu H?
Nu är jag sträng.
- Jaaa, det gör jag.
Mycket övertygande.

- Okej, då måste du kräkas upp halsbandet. Jag ska bara googla på hur man gör.
Googlar snabbt fram att det ska drickas vatten och sen killas med fingrarna långt ner i halsen. Dock inte mer än en minut.
- Okej H, nu får du dricka och sen går vi till toaletten.
- Kan det inte komma ut med bajset istället?
- Nej, det kan vi inte vänta på. Det kanske fastnar i magen så att du får jätteont och behöver opereras. Nu gör vi så här.

Dricker ett glas vatten och böjer dottern över toastolen. Börjar killa. H får panik och sliter bort mina händer. Överväger att hålla fast dem men hejdar mig. Skiten måste upp så jag försöker förklara att vi MÅSTE göra så här.

- JAG HAR INTE SVALT NÅGOT HALSBAND!!!!!!
- Va? Men du sa ju att du hade gjort det?!
- JA MEN JAG LJÖG!!!!!

Eller är det nu hon ljuger? Känner mig ganska förvirrad men känner nånstans att det nog är så att det inte svalts något halsband. Det verkade så konstigt att hon fick ner ett helt pärlhalsband. Så där av misstag liksom.

- Men H varför hittade du på det?
- För jag vill vara uppe på kvällen. Det är jättesvårt att sova på kvällen. Jag bara ligger här och väntar och väntar. Det är skitjobbigt.

Fiffigt påhitt men väl drastiskt kan jag tycka. Alltihop säger mig något som jag ska fundera på.

//Åse

Tvärtijävlafuckingmot..

Bråkat inombords med mig själv och hela världen. Gjorde det mest hela helgen.
Likt en finne som som inte vill komma upp till ytan utan bara ömmar och irriterar på insidan,så har jag känt mig och det är inte behagligt att ha en inombordare, ännu värre att vara en..
I mitt huvud har det grälats så att jag nästan själv tror att det bor minst två där inne,hmm.

Jag har nämligen utfört ett tvärtemotexpriment och det var mest bara jobbigt och jag kommer inte göra om det.
Min mellanunge läs vuxna dotter, och jag är bra på att bråka med varandra. Vi grälar på,verbalbrottas,låter allt komma ut och sen så är det bra så..
Men sen så är det bra innebär ingenting..
och allt är som vanligt,molnet drar förbi,ingen har lärt sig något och alla gör som man alltid gjort,till nästa gång någon retar igång.. Helt värdo,alltså!
I lördags hade vi en typisk EGOgrej, en mellanunge som bara tänkte på sig själv och inte ens i tanken vidrörde att det bor fler människor i detta hus. Hon tog för sig och lämnade inte en smula kvar trots att jag i telefon uppmanat henne att INTE TA ALLT.
Men man kan ju missuppfatta..höra dåligt..tänka på sig själv..
När jag sen kom hem och såg att delar av familjens middag följt med henne på grillparty var det tur att hon inte var i närheten.. Jag skällde i hennes telefonx2, den ena gången så arg att det osade svavel ur öronen och jag hörde själv hur min röst argdarrade.
Men vad hjälpte det,ingenting..
Så igår körde jag ömmande finne metoden.. hon kommer hem..smyger in..skulle jag vilja kalla det men istället för att mötas av den arga mamman som kräver förklaring och ursäkt möts hon av tystnad.
Jag säger bara hej och inget mer, hon smyger kring och smyger på och nästan viskar och frågar om hon kan ta spagettin som blivit över.
Det är som om hon väntar på att stora åskan ska tala eller lavafloden anfalla,men inget händer,jag är lugn på ytan,under huden kokar det,hon smyger omkring och fattar ingenting.
Ingenting är som vanligt..Det är en läskig tystnad i vårt annars bullriga hus, jag tycker också det är läskigt och väldigt jobbigt.
Det jag har lärt mig av detta var att det här var verkligen inte mitt sätt att hantera konflikter,jag var helt slut efteråt. Det tog så sjukt mycket energi och jag gör inte om det.
Jag gillar att köra rakt på och bråka när jag känner mig arg och bråkig.
Jag gör ont på insidan,det jag bär på måste ut annars blir jag som en äcklig finne på insidan.
Vad lärde sig ungen,vet inte, kanske ingenting för idag är allt som vanligt/Anna

Så tvärtemot

Inbjudna till Norstedts familjekväll, att prata om Föräldrarnas tvärtemotbok, kliver vi upp på scenen. Innan oss har Lars H Gustafsson berättat om sin bok Växa - inte lyda och Anna och jag har leende nickat åt hans klokheter.

Vi pratar på om våra klokheter och vi ser både leenden, nickningar och skratt. Jag går riktigt loss i våra tankar kring att lösa problem i sitt föräldraskap. Har en smart utläggning om hur vi lever i ett lösningsfokuserat samhälle som mycket handlar om att just; lösa problem. Att lösa ett problem är att bli av med det och hur mycket blir vi egentligen av med i vårt föräldraskap? Tänk tjat - hur ska vi helt komma ifrån det? Ingår det i själva arbetsbeskrivningen för oss föräldrar kanske? Vad händer om vi tänker att vi måste lösa det problemet? Kommer vi få stånga oss blodiga? Hur blir det om vi istället kan förhålla oss till att vi behöver tjata/påminna?

Bla bla bla bla... å vad finurliga och kloka vi är... Lars H ler... ha, han håller med oss!

Vi har våra åhörare med oss och vi stannar kvar för att mingla och signera böcker. Ganska trötta ramlar vi ut på Riddarholmens kullriga stenar och börjar vår långsamma vandring mot Gamla stan.

Helt plötsligt slår det mig! Eller... mer hugger mig, skithårt i ryggen!
- Men va fan Anna! Vilken undertitel har vår bok?
-49 galna lösningar på vardagens problem. Och!?
- Vad har vi predikat ikväll och väldigt många andra gånger?!
- Oj då... vi har ju till och med skrivit ganska mycket om det i boken...

Extra roligt blir det när vi tänker på att omslaget varit upplyst på väggen bakom oss i typ storlek 1x1,5 m samtidigt som vi sagt precis tvärtemot det som står där. Var det därför Lars H log?

Men, vi säger som vi brukar;
- Ja ja, nu är det så! Punkt!
Vi lyckas som vanligt skratta gott åt oss själva. Hela grejen går så helt i linje med tvärtemot. Man får ändra sig! Man får motsäga sig själv! Man får tycka en sak idag och en annan imorgon! Man får vara bara människa!

Sen kom vi på att vi kan göra något riktigt roligt av det här när vi föreläser eller blir intervjuade i framtiden. Genom att föra fram vårt tvärtemotbudskap, har vi gett oss själva mandat att vara hur knäppa som helst.

//Åse (som ändå vill säga att det där med undertiteln inte var vår idé...faktiskt)

Du får vara tuttarna!

6-åringen filosoferar på morgonen;
- Tänk om jag kan baka ihop en ny människa.... då skulle jag ta Katrins (fröken på 6-års) armar och ben.... och av dig mamma....

Måtte det vara huvudet!!!! tänker jag som bara fasen. Jag är ju så smart!

.... tar jag tuttarna. De är så gosiga! Sen tar jag pappas mage. Den är så fluffig. Det är din också mamma men bara när du står upp. När du ligger ner blir den platt. Pappas är fluffig hela tiden.

- Vems huvud ska du ta då? hoppas, hoppas, hoppas!
- Det vet jag inte riktigt.... hon tänker och tänker...
- Du kanske vill ha mitt huvud, säger jag glatt och hoppfullt.
- Nej, jag ska ha något gulligare, kommer hon på.
- Okej....
- Jag ska fundera på vems det kan vara!

- Vad tar du från mig då? frågar 11-årige storebror när han sitter på bänken i hallen och drar på sig gympadojorna.
- Dig har jag bakat ihop precis som du är! säger den där fina ungen och ger sin bror en kram.

Storebror är perfekt! Jag kan leva med att få vara tuttarna i min dotters skapande av den perfekta människan. Väntar med spänning på vems huvud som ska pryda denna skapelse.

//Åse

Bloggcoach

Öppnar dörren till min arbetsplats och på mattan ligger en gul lapp från Bloggcoachen.
Min första tanke är; å nej, ännu en coach.... suck...
Läser på gula lappen "... handledningen syftar till att ge teoretisk och praktisk kunskap om hur man jobbar effektivt med bloggen..."
Nästa tanke; Okej, handledning.... var det inte coaching? Ge praktisk och teoretisk kunskap... hur leverera det som coach?
I fetstil läser jag "Gör rätt och lär dig fort från början - Skaffa dig en bloggcoach"
Förvirringen tätnar; är det någon som vill lära mig att göra rätt? Då vill jag absolut inte vara med!

För mig är coaching en samtalsmetodik som handlar om att den coachade ska hitta sitt rätt/kul/bästa/tillräcklig bra/nya eller vad det nu är människan önskar sig. Det kan aldrig utgå ifrån att jag som coach lär min klient vad som är rätt eller, för den delen, fel. Jag kan vara med på tåget och hålla koll på målet. Jag kan också peppa, ingjuta mod och motivation för den som vill ha det. Jag kan vara en del i att stötta och pusha till handling men till syvende och sist är det upp till var och en att nå sina mål. Jag är också gärna den som firar framgångar med de människor jag coachar.

Lite trött men ändå nyfiken på fenomenet bloggcoach, besöker jag hemsidan. Nu blir det mest roligt (kanske lite elakt roligt) för det som möter mig är en salig röra med bilder och texter som flimrar förbi. Det erbjuds kurser och workshops, också det, i en salig röra. Jag letar febrilt efter den här människans egen blogg för att få se och läsa den "rätta" bloggen. Hur jag än letar kan jag inte finna den.

Det tycker jag är riktigt tvärtemot. Någon som säljer något som någon inte har... inte ens någon själv.

//Åse som är nöjd med Tvärtemotbloggen och tycker att den är helrätt... för oss!

Att stå kvar

Jag är tacksam över att mina barn delar sina sorger med mig. Ibland river det djupt. Jag lyssnar. Speglar. Klappar. Står kvar. Det är svårt när det gör ont. Att inte skrämmas. Att se fakta. Att ha hjärta. Att stå kvar.

Jag är inte ensam. Jag behöver någon som lyssnar, speglar, klappar och står kvar. Jag har det. Jag har det och hela min stora familj med allt det för med sig - glädje, sorg, tankar, skratt, gråt, ilska, närvaro, närhet och så mycket kärlek.

Vi fixar det här! Och vi kommer stå kvar!

"Livet ber inte om lov,
det tränger sig bara på"

Ord som bor i mig och som hjälper mig att ta livet för vad det är.

//Åse

Smart tvärtemot

Var på fest i lördags och träffade en tjej som läst om Föräldrarnas tvärtemotbok. Vid läggedags samma dag som hon hade gjort det kom hennes 6-åriga dotter med en typisk smart barnidé.
- Om jag tar på mig de kläder jag ska ha på mig imorgon, nu, behöver jag inte tänka på det när jag går upp imorgon.
Ett; nej-du-får-faktiskt-ta-på-dig-pyjamas-man-sover-inte-i-de-kläder-man-har-på-dagen hade legat nära till hands och ser kanske tristare ut här, i skrift, än när det lätt och invant slinker ur föräldramun.
Den här mamman valde istället ett; smart-idé-det-måste-vi-testa.

Dottern hade redan rationaliserat bort täcket eftersom hon genom att sova ovanpå det inte behövde bädda sängen dagen efter. Coolt att ha en så smart dotter och coolt att som förälder hänga på. Respekt!

//Åse

Göteborg förbered er på Tvärtemot!!!!

Imorgon åker vi till Göteborg för att föreläsa på Baby & Barn-mässan. Just nu är jag så sugen på tvärtemot att jag funderar på att tvärtemotkuppa rejält. Vad är tvärtemot på mässa och vad är tvärtemot i Göteborg (räcker det med att inte heta Glenn och att inte rensa fisk)?

Annars är jag bara mest lycklig nu. Längtar efter Anna hela tiden eftersom det är så mysigt att prata om boken med henne. När jag ringer piper Anna, å jag som just längtade så mycket efter dig. Sen myser vi på och pratar bok, releasefest, intervjuer och föreläsningar. Sen avslutar vi med; fy fan vad vi är bra! Ja verkligen!

Det är fint att ha en bok ihop med någon, speciellt ihop med Anna.

//Åse

ÄNTLIGEN!

Idag går boken från lager och vi är lyckliga! Vi toppar med att sjösätta vår nya hemsida http://www.tvartemot.se/