En i gänget

Jag tränar regelbundet. Tycker om mitt stora gym, där jag anonymt kan glida in,säga hej till receptionisten, springa på mitt band och sedan brottas med några maskiner. Jag tycker om att göra det på morgonen,när det är lite folk och jag inte behöver vara trevlig eller kallprata med någon.
Jag sätter på mig mina lurar och går in i min värld,för mig är träning en form av meditation,då jag vill vara i mig själv,i min egen värld.

Jag har haft förmånen att senaste tiden kunnat träna tidig morgon,nästan tomt, förutom gubbarna.
Pensionärerna,de som vaknar 4 och sliter tidningen ur tidningsbudets händer, de kommer in i gäng, bullrar på och pratar med varandra. Är det inte krämpor, så är det något de läst i lokalbladet. Nu har några börjat undra vad jag är för figur..
Nyfiket närmar de sig, senaste två veckorna har jag fått följande frågor;
-Här sitter du och läser tidningen?? (Inlindat, Vad gör du här?)
-Är du sjukskriven, eftersom du tränar så tidigt på dagen??
-Vi tränade lika långt pass idag, du och jag..(Sluta håll reda på mig! Tack!)
Det är ju gulligt ,att de håller koll, men det kryper i mig, att behöva tala om vad jag gör där, vad min avsikt är och NEJ, jag är inte sjukskriven...
Idag kom det slutgiltiga erkännandet.
Skulle jag vilja ta en fika med gubbarna efter utförd träning?
Skulle inte tro det!
Sa jag inte, men tackade trevligt nej..
Jag vill inte ingå i deras sammanhang, bli en ny i deras fikagäng, sitta och lyssna på deras historier..
Jag vill bara träna och jag vill vara i fred..
En i gänget är inget för mig.

Jag vet en hel del.

 Jag vet vad jag tycker. Jag vet att mina åsikter inte behöver vara rätt. Jag vet att jag kan ändra mig. Jag vet vad jag kan förändra. Jag vet vad jag vill vara med och bidra till. Jag vet vad jag ska stå upp för. Jag vet när något är orättvist. Jag kommer aldrig sänka mina ambitioner, hellre skiter jag i alltihop. Att göra saker halvdant, är inte min grej. Jag vet när det är dags att ge upp. Jag vet att jag inte vet allt.

HEJ DÅ!

//Åse

Hur svårt ska det vara?!

Jag missade att blogga förra veckan. Det betyder att vi nu har 200 kr att förlusta oss för. Räcker till två flaskor billigt bubbel och kan bli riktigt kul. Kanske att vi behöver missa några gånger till, så att vi får tilltugg också.

Jaja... idag vill jag berätta om något som, verkligen, får mig att gå igång; människor i serviceyrken som inte kan ge god service. Eller, förresten, människor i serviceyrken som inte förmår att fatta enkla beslut som gagnar både kunden och företaget. Igår skulle jag handla födelsedagspresent till ett av mina barn. Springer runt i olika butiker i stan och har fixat allt, när jag kommer på en sak till som behöver införskaffas... en bonuspresent liksom. Rusar in i en av den stora klädkedjans butiker och hittar det jag söker. Ställer mig den oändligt långa kön... väntar på att kunden framför ska plocka på sig något mer för att kunna få utnyttja sin kupong (det måste kosta 1000 kr och hon är bara uppe i 928 kr)... suck, svett och brådska väller in. Min tur och kassatjejen slår in mina varor. När jag ska betala, är summan ett hundra kronor mer än det skulle vara. Jag påpekar detta och sedan sker följande dialog:
- Ja, men prislappen på byxorna är borta, så jag knappade in artikelnumret och då blev det 299 kr.
- Men byxorna kostar 199 kr, och det är jag helt säker på. Prislappen måste ha lossnat.
- Ja, men nu står det 299 kr i datorn.
- Jag kan gå och hämta ett annat par, med prislapp, så kan du se själv att byxorna kostar 199 kr.
- Ja, gör det då...
Jag rusar iväg och, självklart, så finns inte de andra två paren som jag såg alldeles nyss, av samma sort, kvar. Rycker åt mig ett annat, likadant, par men i annan färg och beger mig tillbaka till kassan. Där är det bara att ställa sig i kön igen...

- Här är samma byxor men i annan färg och här kan du se att de kostar 199 kr.
- Ja, men det står 299 kr i datorn.
- Eftersom du är människa, så kanske du kan tänka att det vore helt orimligt att de här byxorna skulle kosta mer än just 199 kr och de är exakt likadana som de andra du ser framför dig.
Nu börjar jag bli riktigt arg. Vad fan är problemet?!
- Vill du inte ha byxorna då?
- Nej, jag vill inte ha byxorna och jag vill inte ha det andra i påsen heller! Det enda jag vill ha, är ett kvitto på att mitt kortköp aldrig gick igenom.
- Ja, men det gick aldrig igenom...
- Ska jag lita på det du säger nu? På dig som förlitar dig på datorn, trots att det den säger är helt orimligt och du har en kund framför dig som tålmodigt försökt förklara för dig hur det ligger till?
- Ja, vad ska jag göra då?
- Tänka själv! Vad tror du skulle vara ett bra sätt att hantera detta på? Hur försäkrar du dig om att du släpper en nöjd kund härifrån samtidigt som ser till ditt företags bästa... som ju rimligtvis borde vara att riskera 100 kr genom att tro på det jag säger, när du dessutom fått ganska bra bevis för att det stämmer?
Nu är jag arg på riktigt och andra kunder börjar titta. Jag känner att jag inte kommer få med mig byxjävlarna därifrån och skulle helst vilja slå kassatjejen på käften.
- Vet du vad... det du gör just nu, det är så uselt, så dåligt och töntigt, att du är en skam för hela ditt skrå!
Okej, nu gick jag över gränsen men det var bättre än att slå henne på käften. Jag börjar packa ihop plånboken och ta på mig vantarna när kollegan, i kassan bredvid, frågar tjejen:
- Men vet kunden att byxorna kostar 199 kr?
- Ja, men i datorn står det 299 kr.
- Då tycker jag att du ska sälja dem för 199 kr, för det är ju ganska mycket som talar för att de kostar det.
Kassatjejen vänder sig till mig.
- Ja, men vill du ha byxorna då?
- Ja tack för 199 kr, som byxorna kostar, vill jag väldigt gärna ha dem.

Så satans onödigt! Det här var bara ett exempel i butiksvärlden, där medarbetarna inte fixar att ta enkla och snabba beslut. Vågar de inte? Vi snackar om att riskera 100 kr för att göra en kund nöjd. Det är spännande att se vilka företag som jobbar effektivt med sin kundservice och lätt att se vilka som inte gör det. Nu valde jag att inte skriva vilken kedja det här var, men jag kan säga att av de större kedjorna finns det dem som verkligen sticker ut med sin goda kundservice. MQ, Glitter och Stadium. Jag kan gå in i vilken butik som helst, i vilken stad som helst och alltid bemötas på ett mycket professionellt sätt. Vad gör de, som de andra inte gör? Jag vet, men det går jag inte in på här. Eftersom nästa alla butiker säljer typ samma saker, är det service de har att konkurrera med. Känns ju inte jättesvårt att begripa. Dessvärre är nog den här kedjan för stor för att ens behöva bry sig. Och det gör mig skitarg!!!

//Åse

Frukostmöte

Frukostmöte, vad är det för djävulens påfund?
Kliva upp otäckt tidigt, åka långt i en svart låda, eftersom solen inte behagat kliva upp ännu.
Nästan komma försent, eftersom knoppens inbyggda GPS inte hade klivit upp, det gör den väldigt sällan, men ändå!
Möta andra sömngnagda individer, som också klivit upp för tidigt, för att tillsammans stå och äta på en macka, idissla och gnaga på ett surdegsbröd, och sedan sitta ner i ett konferensrum för att lyssna och lyssna och nicka.
Jag förundras över den äldre herre som har ett alldeles kritvitt leende i sitt annars gråa ansikte.
Försäljning, tänker jag när jag försöker placera honom i ett fack på hjärnkontoret.
Han tar till orda:
Blablablabla,försäljningschef på blablabla,jobbat i blabla.. Japp, där satt den.. tänker jag och sörplar på mitt nu kalla kaffe.
Han bara ler och ler och för varje gång blir han mer och mer lik en kanin. Han drar liksom upp överläppen, antagligen för att alla ska se hans fina vita tänder.
-Jag är en liten kanin, en liten men ovanligt fin kanin.. gnolar jag och mitt sällskap dunkar till mig med armbågen.
Undrar vad de här lokalerna kostar? Det här läget kan ju inte vara billigt..tankarna går, jag ler och nickar och har nu helt tappat fokus.
Om jag fick ta en enda grej från alla här inne, vad skulle jag ta då?
Hennes kofta,snygg..Hans T-shirt var ju ganska cool. De där tänderna, NEJ, inte tänderna..
Så är frukostmötet slut och nu ska vi mingla.
Jag går in på toa och sätter mig, spolar kallt vatten på mina händer för att vakna och ser i spegeln att jag bara målat ena ögat.
Jag vill hem.

Kattfan 2

Så elakt av mig att önska livet ur Nasse!
Naturligtvis var hon trevligare än någonsin igår efter mitt inlägg,söt,trevlig,lagom gosig.
Var tvungen att googla om katter och jag blev fan rädd..
Hon är 15 år och i människoår så är det 76 år. Då leker man inte med pennor och hoppar runt som en studsboll,då går man försiktigt och har ont i höften..
Det som finns dokumenterat är en katt som blev 36 år, trettiosex år!!
Det är bara 21 år kvar till muck om det skall fortsätta så här...Hon är alldeles för pigg för sin ålder och inga ålderstecken har börjat visa sig.
Nä, nu blev jag trött igen.
Jag borde ha skaffat en hamster istället.

Kattfan

Jag har en katt,en vit,hon är gammal nu, men det känns som om hon aldrig kommer dö.
Inte för att jag önskar livet ur henne, jo, ibland,speciellt de gånger när hon skitit i matskålen eller när hon kräktes i min kaffekopp, då önskade jag en putt över kanten och en stilla begravning.
 Ibland är hon som en kelsjuk pojkvän,en sån där som ville puffa,snosa och gosa med en hela tiden, medan man själv bara ville ha LUFT,en sån jobbig, jobbig jävel som bara var för mycket, som man funderade på hur man på bästa sätt kunde göra slut med.
-Det är inte dig det är fel på...
Men jag kan inte göra slut. Inte med Nassekatt.
 Hon är 15 år nu och jag är trött på djur,vill inte ha stora hårbollar som flyger runt eller någon som ligger och jäser i min nytvättade soffa.
Jag skaffade henne för att jag alltid önskat mig en egen katt,en som skulle ligga som en kringla i soffan och komma till mig när jag ropade.
Det är egoistiskt,både att skaffa men också göra sig av med, jag vet och det är inte så att jag kommer ha livet av henne "baraföratt" jag har ledsnat, men hon ser ju så oförskämt pigg ut, när hon leker med min penna eller spatserar över gården.. Jag ser framför mig minst 10 år till, innan hon dör av ålderdom ,eller hur gammal blir en katt?
Måste googla  ,står det någonstans, att katter kan bli 30-40 år,då börjar jag fan gråta.
Hon kommer överleva mig,kattfan!

Tänker...

Den här veckan tänker jag mycket på hur mycket jag tänker på den här veckan. Jag började redan förra veckan... Det är mycket jobb och lite rast. Jag vet redan innan, att det kommer vara mycket och att jag kommer vara slut på kvällarna. Och det är så tråkigt att vara slut på kvällen. Sen är dagarna roliga, jag gör faktiskt bara roligt den här veckan. Men det är något lite sorgligt över att lägga all sin energi på att arbeta.

Mitt jobb är lite allt eller inget. Antingen är det inga uppdrag, eller så är det alla. Så har det alltid varit och jag kan leva med det. Ibland kan jag ändå längta lite efter en jämn ström av uppdrag... kanske ett jobb som inte krävde så mycket uppmärksamhet från min sida. Då brukar jag fantisera om de här bilarna som kör framför och bakom stora långtradare med husmoduler på... de där det står "Bred last" på. I min fantasi, är det ett väldigt avkopplande jobb. Men jag kan ha fel... Jag ser framför mig hur jag sitter där, lyssnar på radio, dricker lite te, ringer farmor... jag stannar till på ett väghak och trycker i mig falukorv (som jag vanligtvis avskyr), stekt potatis och ägg... i massor. Vid dagens slut åker jag hem... och eftersom jag är en sådan som bara kör varning-bred-last-bil åt långtradare med Hägersten som destination, kommer jag att komma hem i god tid till middag och umgänge med familjen. Nästa morgon är det, turligt nog (för så är det jämt) en långtradare från Hägersten som ska till Nyköping, bara för att visa de fina husmodulerna... sen vill den hem igen. Kommer inte vara någon idé att göra mer den dagen. Så länge jag gör mitt jobb, är det ingen som bryr sig om tider. Jag är väldigt omtyckt som bred-last-chaufför... har vunnit priser flera gånger och har ett stort foto vid ingången till företaget. Flera gånger har jag vunnit resor för mig och familjen. Kryssningen i Karibien över jullovet kommer bli underbar...

Fast... kanske skulle jag tröttna... Men då har jag köpt en trisslott och skrapat fram 100 000 kr/mån i 50 år hos TV4... så då slutar jag. Det blir en stor avskedsfest på jobbet och inte ett öga är torrt. jag lovar att komma tillbaka med fika någon dag... och kanske gör jag det...

Äh, nu ska jag handleda och sen coacha. Imorgon kör jag utbildning. Det ska bli kul och jag är bra på det. Jag kommer vara trött imorgon kväll men jag har gjort något roligt och meningsfullt. Bred-last-chaufför finns ju alltid kvar...

//Åse

Fail

Jamendårasatt..
Där satt den,första missen. Här har vi bestämt att det skall bloggas. Minst ett inlägg i veckan,straff för den som inte gör det.
Och nu,straff på mig. Ris,kölhalning och urdragna tånaglar är vad som väntar.
Ingenting livsavgörande att skylla på,ingen sjukdom i familjen eller influensa, utan bara enhederlig fail.
Blogga står som ett ständigt moment på min göra-lista och kanske bara därför,glömde jag.
Något finns där framför näsan varje dag och blir så vant för blicken att man inte längre ser.
Hade en bra vecka och väldigt mycket kul att blogga om,så ämnen fanns det,men det var då.
Det var prilliga präster,en gammal kollega som är en riktig facebookdödare,en galen företagsgala och att agera snabbare än gris hinner blinka. Sånt,hände förra veckan,men nu händer ingenting. Har läst ut en illa skriven bok,arbetat mig genom veckans utbidningsplanering,ringt,svarat på mail,bokat möten,en helt vanlig dag,i en vanlig liten stad..
Som en vän sa: Tråkigt är också ett sätt att leva../Anna

Räknas det här som ett bloggande...?

Shit! Jag ska ju blogga den här veckan! Och idag är jag ledig med höstlovslediga barn. Bion börjar om 45 minuter... vi ska köpa godis också... och hunden måste ut. Hur fan tänkte jag?! Hela veckan har ägnats åt att utbilda i coachande förhållningssätt för Skolverkets räkning och åt HEMTENTAN.

HEMTENTAN i filosofi som varit så otroligt rolig att skriva men så sjukt svår att få till. Men nu är den klar och på söndag ska den skickas in. Jag blev klar tre dagar innan slutdatum...? Vad hände här? Så brukar jag inte jobba. Men då måste något annat stressas istället. Bio och sånt. Måste bara ha en viss press för att leva och uppkommer den inte av sig själv, så måste den skapas.

Men nu bara måste jag dra iväg till bion!

//Åse

Nära känslan

Ibland älskar jag mitt arbete lite mer, idag var en sådan dag.
I två dagar har jag mött och utbildat en fantastisk grupp i muntlig presentation och kommunikation.
De äter min kunskap med glädje och bidrar med sig själva och sin erfarenhet och sedan levererar de guld.
Människor som vågar, som kastar sig utför och bjuder på sig själva och sin inre bergochdalbana.
De som inte vågar, men gör ändå, som ger oss andra skatter från sitt inre.
Det blev en dag när vi alla var lika nära känslan, där inget var förbjudet,för stort eller för litet.
 Där alla var modiga.
Det är fan vackert!
Under den här dagen har jag gråtit, haft tårar i ögonen men också skrattat stort och hjärtligt, att få detta är en skatt och en gåva, en varm känsla jag ska spara länge,länge.
Den här dagen gjorde mig hög på livet,speedad, om så bara för en dag, så är det så värt att få känna alla dessa känslor.
Ibland älskar jag människan och hennes storhet och litenhet mer, idag var en sådan dag.

När jag är så bra... och bara blir bättre!

Förra veckan var jag i Borlänge och utbildade ledningsgrupper i coachande ledarskap och OBM. OBM-delen, var ny för mig och jag hade förberett mig noga. Kände mig pirrig men kunde inte förberett mig mer än jag gjort... och det brukar ju gå bra när jag utbildar.

Nya möten med roliga människor. Jag som klickar fram bild på bild i presentationen. Har tillräckligt mycket koll men då och då överraskas av en bild som jag inte trodde skulle komma riktigt just då... Är sjuuukt bra på att se ut som om jag väntade mig just den bilden. Möter gruppen där de är, skojar med de som ska skojas med, lyfter fram de som ska lyftas fram, improviserar, kan så jävla mycket och är bara så där skönt hemma i min roll som utbildare.

Vad härligt det är att gå i mål med något. Att få känna sig bra och att göra skillnad för andra människor. Att få betalt för att lära sig nytt tillsammans med andra. Få vara med när människor går framåt och utvecklas. Kommer till insikt. Delar med sig av det de tänker och kan, som inte jag tänker och kan. Jag fyller på mig.

Men sen några ord om Borlänge...

Är det staden som alla glömde? Klockan sex stänger ALLT ned, ALLT, och alla människor försvinner. Tog en promenad efter utbildningens slut och tyckte att det var okej... fram till klockan slog sex. Sen var det Twilight Zone. Det var bara jag kvar. Hur kan detta hända med en stad? Vart är alla människor? Prisar killen i Sibyllan som var snäll mot mig och sålde tröstkorv med pommes och räksallad.

Borlänge är intressant som fenomen men skitläskigt att besöka. Kan någon förklara vad som hänt där? En röst inifrån kanske? Det måste ju finnas massor med bra människor där som, eftersom de onekligen bor kvar där... någonstans, tycker att det är en bra plats på jorden. Berätta!

//Åse

Verkligheten

Jag gör ett besök i verkligheten, likt Dian Fossey sitter jag tyst och stilla,inte i en gorilladjungel, utan  i ett klassrum när åk 6 har svenska.
Jag är tillsagd av son, att hålla en väldigt låg profil..inte titta strängt på de som pratar mycket och absolut inte ställa mig upp inför hela gruppen..Aldrig någonsin, så skämmigt!
Jag iakttar och det är spännande.. Jag ser honom, han som tar sin telefon, går på toa och blir borta en kvart..
Jag ser en glad tjej som tappar kraft i sitt skrivande och surfar ut på en hästsida för att där hitta inspiration..
Jag ser vem som är den informelle ledaren, den alla vänder sig mot för att få ett godkännande,en nick,ett skratt eller en kommentar. Jag ser alla de som jobbar på,som gnetar med sina berättelser,suddar,suckar,tänker eller värker fram en historia utifrån givna regler.
Jag ser vuxna som älskar sitt jobb,som är pedagogiska,justa,varmt stränga och kommunikativa.
Jag ser något jag varit i,som jag kan längta efter men inte vill tillbaka till. En alldeles egen värld i verkligheten.

Skolan är sig lik, jag har förändrats.

En stilla bön

Efter några varma och mjuka dagar vid medelhavet är jag tillbaka i det klimat som jag för länge sedan förstått inte är mitt, det blir bara tydligare och tydligare ju äldre jag blir.Det där lät som en liten krum gumreplik men det är så det känns..Makar mig nu sakta genom hösten,undviker allt som är kallt,vått eller hårt.Klär mig som om istiden är nära och har redan inventerat alla vinterkläder. Tycker livet har så skarpa kanter och skär mig lätt på en för hög röst eller någon som tittar argt på mig. Det finns ljuspunkter,snälla röster och svamp i skogen,fina samtal med vänner,födelsedagskalas för en bror, tillsammans med alla mina bullriga syskon.
Jag är lyckligt lottad, jag har det bra,är så jävla tacksam MEN KAN DET INTE FÅ BLI VÅR SNART?

Livet frågar inte om lov, det bara tränger sig på.

Min mormor dog i torsdags. Det var en solig dag och mormor älskade vackert väder. Hon älskade också räkor och vitt vin. Precis som jag. Och nu tänker jag på hur mycket jag kommer att tänka på det, när det är sol och jag äter räkor och dricker vitt vin. Det är bara så tomt och sorgligt alltihop.

Och i morse avlivade vi katten... jävla skit!

Nu sitter jag här och ska läsa in mig på ett nytt material inför utbildningen jag ska hålla i nästa vecka. Det blir kul, när jag väl är där, men idag känns inget kul. Jag vill sova, gråta, krama min familj, bli kramad av min familj, äta gott, inte ha ett endaste krav på mig, inte ställa några krav, bara tänka på mormor och katten. Jag fryser och är uschlig bara.

Jag vill leva långsamt ett tag. Kan man få det? Och så vill jag åka till farmor, som fortfarande lever. Pratade med henne i helgen och då berättar hon att hon börjar bli färdig med livet... men det sa jag att hon ger faan i! Jag är inte klar med hennes liv!

På något sätt, är det lätt att bli väldigt egoistisk och naiv när det gäller döden. Jag känner mig som en tjurig unge, som bara vill att alla jag älskar ska leva för alltid och det känns lite som om jag faktiskt ska få bestämma det.

Ja, livet... shit, vad värt det är.

Ps Mormor; hälsa morfar och farfar! Ulas; hälsa Sonja och Charlie (smådjuren låter du vara, okej)! Säg att vi saknar dem!

//Åse

Beslutsångest

Jag har beslutsångest.
Nej,inte varje dag och inte vid varje beslut, men just idag har jag det.

Fick ett jobb framflyttat några veckor så helt plötsligt står jag där med några lediga dagar att jonglera med.
Har jobb att göra, men inget som inte kan göras på distans..Kalas,helt enkelt!
Så varför inte fly helveteshösten,blåsten och det isiga regnet och tillbringa några sköna dagar vid medelhavet,ja varför inte?  Jag bangar ju aldrig!
Snabbt scrollar jag bland sista-minutenerbjudanden,kan inte vara borta mer än fem dagar,scroll,scroll,åka söndag?scroll, hur varmt där? Hmm.
Hittar något bra,förankrar hemma,fyller i alla uppgifter,sitter med fingret på beställa-knappen och då kommer den..mullrar in i bakhuvudet, den lilla veliga,rädda rösten..
-Vill jag verkligen flyga själv,tänk om vi störtar och jag aldrig får träffa mina barn igen..
-Vill jag verkligen åka själv? Hur kul blir det?
-Står jag ut med mig själv i fem dagar?
Jag kan inte komma på om jag någonsin varit ensam så länge som fem dagar, jag som är van att det alltid bullrat omkring mig och som tycker det är tomt när bara ett barn är hemma.
Vad ska jag och jag prata om?
-Skärp dig,beställ nu säger den andra rösten som vill åka till medelhavet.
Velar..
-Beställ nu för i helvete skriker rösten som ser poolen och solen försvinna.
Känner mig som Staffan Westerberg,med flera röster på gång samtidigt.

Jag stänger ner sidan
Jag öppnar upp igen och fyller i en gång till
Jag stänger ner och tänker att jag gör det i morgon.
Vad fan är det med mig?

Nu börjar vi... igen... På riktigt!

Nu ska här bloggas igen! Konstigt... både Anna och jag älskar att skriva och vi har, så många gånger, bestämt att, NU jävlar ska vi sköta om bloggen och skriva kontinuerligt men... sen gör vi det inte. Varför? Lathet? Något annat? Skit samma! Eftersom vi båda går igång på bestraffningar (och hur hänger det ihop...?), så är det beslutat så att; vi bloggar varannan vecka. Missar man, kostar det 100 kr. För pengarna, vi samlar in på vår uselhet, ordnar vi en riktig brakfest för oss själva, inspark, kick off... typ.

Men vänta här nu... skulle det motivera oss?! Vi gillar ju brakfester. Behöver vi tänka om här? Ska vi säga att den som missar måste ge 100 kr till den andra och den har sen en riktig brakfest...? Men det kan ju bli lite tråkigt. Hm... 100 kr till den andra, som den får shoppa för! Där har vi det. Shit vad jag ska förstöra för Anna. Vilseleda henne. Byta lösenord. Locka med annat roligt. Haha!

Jag tror att dilemmat för oss har varit, att vi inte riktigt sett temat för vår blogg. Tidigare har det rört sig mycket om föräldraskapet och där har vi delat med oss av vårt eget. Men det går inte att skriva om allt då, tycker jag. Jag kan lämna ut mig själv efter eget huvud men jag kan inte göra det med mina barn. Då har vi tvärtemot-temat. Det är kul men det turar inte alltid med det man har lust att skriva om. Så, nu får skriva vad vi vill, vad vi känner lust till. Ni som läser den, och inte känner oss, får lite mer kött och blod i vilka vi är, som är Tvärtemot.

Anledningen till att just jag kom igång, just idag, är att det skulle kostat mig 100 kr om jag inte gjorde det... och ganska mycket att jag måste plugga filosofi... och inte är så sugen på det idag. Jag flyr och det funkar jättebra... till nu... när jag avslutar det här och öppnar upp kurswebben på Södertörns högskola... eller hänger en tvätt, betalar några fakturor, rensar garderoben, plockar plommon, läser en bok, förbereder min utklädning till kvällens barnkalas, ringer farmor, går och tränar, blir trött och somnar...

//Åse