En i gänget

Jag tränar regelbundet. Tycker om mitt stora gym, där jag anonymt kan glida in,säga hej till receptionisten, springa på mitt band och sedan brottas med några maskiner. Jag tycker om att göra det på morgonen,när det är lite folk och jag inte behöver vara trevlig eller kallprata med någon.
Jag sätter på mig mina lurar och går in i min värld,för mig är träning en form av meditation,då jag vill vara i mig själv,i min egen värld.

Jag har haft förmånen att senaste tiden kunnat träna tidig morgon,nästan tomt, förutom gubbarna.
Pensionärerna,de som vaknar 4 och sliter tidningen ur tidningsbudets händer, de kommer in i gäng, bullrar på och pratar med varandra. Är det inte krämpor, så är det något de läst i lokalbladet. Nu har några börjat undra vad jag är för figur..
Nyfiket närmar de sig, senaste två veckorna har jag fått följande frågor;
-Här sitter du och läser tidningen?? (Inlindat, Vad gör du här?)
-Är du sjukskriven, eftersom du tränar så tidigt på dagen??
-Vi tränade lika långt pass idag, du och jag..(Sluta håll reda på mig! Tack!)
Det är ju gulligt ,att de håller koll, men det kryper i mig, att behöva tala om vad jag gör där, vad min avsikt är och NEJ, jag är inte sjukskriven...
Idag kom det slutgiltiga erkännandet.
Skulle jag vilja ta en fika med gubbarna efter utförd träning?
Skulle inte tro det!
Sa jag inte, men tackade trevligt nej..
Jag vill inte ingå i deras sammanhang, bli en ny i deras fikagäng, sitta och lyssna på deras historier..
Jag vill bara träna och jag vill vara i fred..
En i gänget är inget för mig.