Hej då,kom tillbaka nästa år!

Jag och julen är i fas, vi gillar varandra i år. Jag är klar med min lilla klapphög, har varit högst rationell, bara köpt till barnen och syskonbarnen. Stora döttrar fick önska redan i oktober, en bra grej var, så var det bra så. Mannens familj är hans huvudbry och jag tänker inte gå in som hjälpare när det gäller klapp till svärmor. Hans mamma,hans problem är årets mantra..Funkar sådär när han med en gäsp förkunnar att det ooordnar sig.. Men det gör väl det, en tråkig prenumeration och ett par lotter senare..

Maten vi behöver ta med oss är så gott som fixad och jag har inte behövt susa runt som en yrslig höna med ångestsvett på överläppen. Jag känner mig helt lugn och tittar med medlidande på de stackare som med listor i hand rusar runt för att skapa den perfekta julen.

Jag tänker all in när det gäller chill i år så..

Ingen gran

Inget pynt

Inget julstäd

Åka bort

Nu kan liksom myset få börja.

Ljus,god mat,trevligt sällskap, slappa,äta,sova och sen..

Hej då julen,kom tillbaka nästa år!

Utmaning

Idag blir det dubbelblogg (Anna har ju redan varit här) och nu tänker jag inte vara i mörkret. JAG TÄNKER INTE DET!

Jag tänker inte vara pepp och på heller. Jag tänker bara vara. Ska testa att vara helt utan värderingar över mitt tillstånd i... tänkte säga, resten av dagen men ändrar till kl 15.00 (nu är den 13.55). Utmaningar ska vara anpassade något sånär.

Och då blev det tomt liksom... Lite som att sitta i ett skyltfönster med plastögon som inte ser något.

Nej, jag ger upp (kl 13.56). Det passar mig inte att vara likgiltig. Jag gör mig bäst i ytterligheten. Riktigt jävla glad, arg, ledsen, irriterad, lycklig, trött, längtansfull.

Och nu är jag riktigt jävla trött och längtansfull. Byter strategi. Går på behovstillfredsställelse istället... tänka, tänka... jag måste gå hem och jag måste sova en stund på soffan.

Så får det bli!

//Åse

Det är mörkt nu..

Jag är så förbannat trött och låg, inget känns kul och motiverande och all min energi går åt till att hålla mig vaken.

Igår var jag och Åse på ett möte där jag inte tillförde ett biddevitt, jag satt där som en trött sköldpadda och till och med mina blinkningar gick i slowmotion.

Skulle vilja vara en björn som ätit sig tjock och stinn och sen fick krypa in i sitt bo och sova fram till vårkanten,vakna i april och känna sig pepp och på.

Snart vänder det, får jag som glada tillrop när jag låter något av mina gnäll glida ur munnen.

Det hjälper inte, hjälper inte alls.

Jag behöver sol , det är det som får min energi att rusa runt, mina hjärnceller att vakna. För när det vänder är det väldigt långt kvar innan dagsljus flödar och solen värmer mitt ansikte. Jag lever helt enkelt i fel land,jag vill inte ha årstidsväxlingar och sånt tjafs,jag vill ha ljus och värme.

Det är mörkt nu..

Eller de där "snälla" människorna som säger ; Du ser trött ut! eller Vad blek du är, hur mår du?

Jo men tack jag vet..

Alla andra tips som tänk tvärtemot,köp dig något fint, sup dig full, tackar jag för..beaktar,förkastar..

Just nu funkar inget för det är mörkt nu..

Jag tänker gå på ledigt,sova,läsa,rulla tumme och hoppas att jag når botten och kan ta sats därifrån. Soliga hälsningar från mörkret liksom..

Hur ska en lite mamma orka?

Känner mig som mesmorsan i Hattstugan. Hon den där som måste ha en ful lite tomtegubbe som styr upp henne och ungarna. Jag gillar att läsa den boken för den är så inte nutid. Ungarna får smisk och mamman är ett offer. Tomtegubben är Man med stort M och klarar biffen och barnen är "olydiga".

Mina barn är inte olydiga och jag är inte gift med tomtegubben... eller? Men jag... jag är ett satans offer! En slav under alla bestyr. Jag är så less på alla avslutningar och uppträdanden, så att jag kan gråta. Jag är alldeles ledsen, på riktigt. Jag orkar inte gå på fioluppträdandet ikväll och jag fattade att det var, för typ... nyss. Igår var det lucia och i helgen är det matcher. Varför i helvete måste alla uppvisningar ligga i december och maj? Tycker någon att det är roligt? Matcher och träningar skulle i lag förbjudas under dessa månader och tvångsintagning på vilohem borde vara ett obligatorium för föräldrar.

Ledsen... men för trött för att gråta. För trött för att kunna göra något åt alltihop.

//Åse

Caremachefen

Vi bakar saffransbröd.

Sonen och jag tar tag i degen med liv och lust. Jag är glad att vi gör något tillsammans, eftersom jag just nu, ofta känner mig bortvald och utsållad för roligare saker.

Mitt värde går liksom upp och ner just nu..

Ja,ja,det var inte det jag skulle avhandla och gnälla över.

När vi står där mitt i saffran,socker och mjöl börjar sonen undra över priser på saffransbullar.

Mamma, vad kostar en Lussebulle i affären?

Jag svarar något mellan tummen och pekfingret, beroende på var man handlar,hur stor bullen är så någonstans mellan 10-40 kr.

Han funderar..

Jag tycker vi ska kolla vad våra kostar per styck säger han sen..

Självklart, matematik i vardagen tänker jag men säger inte, vi gör överslag, saffran är dyrt..smör..elkostnad..och russin.

2 kronor säger jag tvärsäkert och har då tagit i med råge för de ynka russin vi skall pilla ner i våra bullar.

Kostar russinen TVÅ kronor,det var dyrt säger han och spänner ögonen i mig.

Typ två,piper jag.

Då tycker jag vi struntar i russinen helt och hållet för de syns inte och sen är det ingen som äter dem. pappas ligger altid i soppåsen.

Jag äter russin ! säger jag.

Då gör vi så här,säger sonen. Det blir en plåt med russin och en utan så har vi spart in en krona på det här baket.

Hjälp mig!

Jag har närt en Caremachef vid min barm.

Nästa år vill han säkert att vi skall skippa allt saffran..

Det är mycket som ska födas

Vilken sommar! Hur många gånger har jag fått slentrianfrågan "Hur har sommaren varit?" och hur många gånger har jag ställt den till andra? Undrar jag egentligen hur allas somrar har varit ? har jag verkligen lust att berätta för alla hur min har varit? Svaret på båda frågorna är; nej.

När jag fått frågan har jag i alla fall, på riktigt, funderat över min sommar och kort beskrivet blir det så här; skön, varm, god, solig, jobbig, känslosam, klargörande och lärorik. Det har varit riktiga höjdpunkter och fullkomliga bottennapp. Turbulent ska också med eller dynamisk om jag ska vara äckligt positiv.

Tänkte rikta in mig på det jobbiga en stund. Jag tycker att det är svårt att vara mamma till en 17-åring. En 17-åring som själv tycker att han är stor nu. Och det är han ju... till viss del. Till en annan del är han liten eller i alla fall bara halvstor. Han vill ha oss och inte ha oss. De nära relationerna i vår familj (som jag varit så glad och stolt över) är som ett jävla klet för en tonåring som är på väg att bli vuxen. Och vad gör man med klet? Skrapar, hårt, av det och intar position på säkert avstånd ifrån mer klet. Så gör jag och så gör visst min älskade son också.

Sen står jag där som en kletig mamma.

En person sa till mig; "använd din föräldrakompetens". Vilken jävla kompetens sa du? Jag har den här sommaren känt mig totalt inkompetent som förälder. JAG VET INTE HUR MAN GÖR!!! Jag blir bara orolig, ledsen och förvirrad och ibland riktigt förbannad. Jag finns inte när jag ska finnas och jag finns när jag inte ska finnas. Jag säger fel. Jag gör fel. Jag, ta mig fan, ÄR FEL.

En riktig losermorsa!

Sen kommer stunderna, ofta efter urladdningar av sorg och ilska - ibland hans, ibland min, ibland bådas - när vi bara når varandra. Jag kommer fram. Jag rör mig så vansinnigt varsamt. Stunderna är heliga. Jag får plats. Jag orkar stå kvar. Han får plats. Han orkar stå kvar. Tillsammans lyckas vi hitta rätt avstånd/närhet till varandra. För att från den platsen ta oss ännu en bit vidare.

Det är som en mycket lång, utdragen och smärtsam födelse. Fram ska det födas en mer mogen förälder med helt nya skills och en vuxen man som kan ta hand om sitt liv och i alla fall känna sig hyggligt trygg med det.

Vi är inte där än.

Om ni bara visste hur många gånger jag tänkt tanken denna sommar; jag vill att han ska vara LITEN. Jag vill ha honom i en bärsele på magen, med ansiktet inåt.

Vad lär jag mig? För något är det ju.

* Jag kommer ställas inför nya utmaningar och jag inser att jag ska fortsätta gå parallellt med mina barn. Fastän det är skitläskigt ibland.
* Jag behöver inte vara så jävla bra hela tiden. Relationerna till mina barn tål en hel del.
* Jag behöver stöd, pepp och tröst från människor i min omgivning.
* Jag behöver känna tillit till mitt stora barns förmåga. Trots att jag ibland tvivlar och blir orolig så at det värker överallt.
* Födas gör ont (visste jag väl redan, men ändå).
* Vi är två som föds och föder här. Inte helt okomplicerat.

Ser när jag läser min lista att jag kommit till insikt om mycket och den här gången sitter det inte bara i huvudet, där det ofta stannar hos mig. Nej, de här insikterna sitter i hela kroppen och det har kostat att få dem dit. Säkert kommer jag ha nytta (snälla säg att det är så) av dem när det rasslar fram fyra ungar till som ska frigöra sig. Undrar hur de tänker göra?
Till er vill jag bara säga; ni får också vara jobbiga... men inte just nu.

//Åse

Någonting är lurt här!

Konstigt! En massa inlägg är borta. Undrar hur det gick till? Ja ja, skit i det. Nu kör vi igen efter en lååång sommar som bjudit på mycket. Mer om det i nästa inlägg.

Hallå!

Redan igår skrev en av mina mer andliga vänner på facebook, att denna vecka hade så mycket kraft att erbjuda, det var rent praktiskt hur enkelt som helst, bara att ta emot. Universum var typ med oss.. med mig..som 13 rätt på tipset utan att tipsa, great! Tackar! tänkte liten mamma som just nu gärna skulle vinna en liten vinst.. I morse, annan "vänjävel" skriver samma sak, två kan ju inte ha fel tänkte jag positivt. Åt mitt frukostägg, fick iväg den snigelliknande sonen till skolan, försent sladdade vi in på skolans parkering,men en liten måndagsförsening är ju inget att bråka om nu när hela veckan bara kommer innehålla..bra saker. Kommer hem, ska brygga lite kaffe innan jag ska hasta vidare, får ett bra grepp om det gamla fuktiga filtret som där och då bestämmer sig för att kollapsa över hela golvet, jag skriker,hundarna slänger sig över sumpen som hungriga vargar och när de förstår att detta inte går att äta slirar de vidare genom rummen på sina kaffesumpiga tassar.. Kaffedoften lägger sig tung över huset.. Jag hatar på, medan jag torkar..hatar Melitta, hatar kaffe och hatar hund utan inbördes ordning. Efter detta intemezzo ser jag att klockan närmar sig möte och att jag snabbt måste iväg..slänger på mig väska och skor,rusar ut genom dörren och snubblar på det steg jag tagit varje dag i 10 år, snubblar och faller framåt, gör en Tarzanvändning i luften och får ner den ena foten som knäcker till,vrålar,ålar runt,skriker lite,gråter en skätt, reser mig sen och haltar vidare.. Ont gör det och jag förbannar den fantastiska veckan som skulle ge mig så mycket. Sedan möte och när jag tittar ner på min nya svarta snygga kofta ser jag att halva frukostägget har gosat in sig mellan två knappar..Hata ägg till listan och komma ihåg att sluta äta stressfrukost. Sedan har dagen fortsatt i samma spår, allt har haft en twist, eller gått fel, eller inte blivit som jag tänkt mig.. Universum och alla andliga krafter, screw you!! Jag har fullständigt slutat tro på jävla bumbojumbo..krafter från universum, hahaha! Sätter mig ner med en dunkande fot, lägger den högt och sjunker ner med en damtidning från en hög nära mig.. Horoskopet, vad säger det om veckan? Läser nu detta: Din vecka börjar bra men slutar i en konflikt. Var snäll mot dig själv när ingen annan är det..Dina relationer kärvar.. din ekonomi är ansträngd och ditt kärleksliv är typ minimalt.. Hallååå, finns det någon snäll därute? Hallååå!

Simma lugnt

jag älskar skolan eller rättare sagt gillar skolan och småälskar sonens fröken.
Så klok,smart och det känns som om vi är på samma lag och då inte mot barnen utan med dem.
Nu blev det halleluljastämning, jag vet, men för en gång skull så får det vara så.
Sonen är usel på simning, inte på själva tekniken för den har han, men med flytförmågan är det lite si och så, han bara liksom sjunker..
Man ser som en liten huvudknopp som segar sig fram i vattnet och ibland bara försvinner under ytan..
Hans båda systrar som själva alltid flutit som harkrankar i vatten tränar med brorsan ,som nu i trean skall kunna simma 50 meter enligt alla uppsatta mål, matriser och IUP:er.
De kommmer till mig och och meddelar viskande att lillebror minsann inte har någon flytförmåga alls och att han aldrig kommer att lära sig.
Kul att höra för en liten mamma,inte!, men jag hejar på..och tänker att övning ger färdighet och i värsta fall får jag väl mala ner kork i köttfärsen.
Då kommer en lapp från skolan, de erbjuder extrasim för alla som inte kan simma så många meter som man ska, ett uppsamlingsheat för de barn som inte uppnått metermålet i simning.

Bra tänkte jag, men nuu skulle detta bara presenteras, tadaaaa!

Cirkusdirektör mamma tar fram sin mest inbjudande röst:

L, NU finns det möjlighet att gå på extrasim i skolan, bra va!
Skulle inte tro det, svarar L.
Jag kan faktiskt 50 meter, det är bara det att jag inte visat det ännu..för någon.

Att vara sist och inte kunna är inte kul och ibland fungerar förnekelse bäst, smakar godast och är enklast just då. Jag backar och förstår att just i den stunden kommer jag inte längre, jag blir tyst och funderar på hur jag ska få honom att förstå och vilja.
Detta var i helgen och på måndagskvällen hör jag hur någon drar runt bland badlakanen i linneskåpet.
Vad gör du? frågar jag.
Behöver en handduk till i morgon, för jag ska följa med B på extrasimning, inte för att jag behöver det, men fröken frågade om jag kunde följa med som kompis till B, för han ville inte åka själv från klassen..
Men så bra! utbrister jag och får det onda ögat på mig..
Jag är med som kompis, för att han inte kan och jag kan,kontrar onda ögat.
Jag älskar hans smarta fröken som vädjar till hans justa kompishjärta, utan att blanda in mig.
Igår kom han sen hem och berättade att B inte kunde simma alls och att de hade tränat jättemycket och att det varit jättekul och att det var så roligt att han glömde visa läraren att han minsann KAN simma 50 meter.
Du får väl visa det nästa vecka sa jag och gick sen in och dansade en segerdans i klädkammaren.

Fröken for president!// Anna

Fantisera

Jag lägger hur mycket tid som helst på att fantisera. Jag kan vara vem som helst, jag kan göra vad som helst, jag möter de jag vill, allt är möjligt, inga begränsningar! Har precis ägnat mig åt en timmes fantiserande och behöver snart ta mig tillbaka till verkligheten. Fick en sen avbokning och satt med en hel timme oplanerad...

Det börjar med ett litet frö; jag snuddar vid en tanke, jag hör något , ser något, sen är jag igång. Jag gör en hel skog av fröet och allt annat försvinner. Idag startade det med några chilinötter, som tog mig till en bar, vilken bar? Jasså den baren! Där möter jag en man som är sugen på att investera i mitt företag. Jag ser mig själv med hans ögon. Jag är smart, snygg, rolig och strategisk! Jag för mig vidare till att jag får låna hans hus på Rivieran och hans flygbiljetter får jag också. Jag är inte jättepå, eftersom jag är så strategisk, men visst tänker jag åka. Helts plötsligt hittar jag en oskrapad trisslott i fickan som leder mig till 25000 kr i månaden i 25 år... och så fortsätter det.

Det är skönt! Det gör mig både här- och därvarande. Vad tar jag med mig? Vad leder det till? En ny fantasi... eller en toppad verklighet? Vet inte. Behöver inte veta.

//Åse

Viktigt i mitt liv!

Efter en omtumlande helg med storsonen, är jag fanimej pånyttfödd. Vi har delat tankar, djupa tankar, åsikter, allvar, förståelse, jobbigheter, svårigheter, roligheter också. Hur kan han vara så klok?
Så vansinnigt skönt att få lyssna, fråga och faktiskt själv berätta hur jag tänker och känner som förälder och människa. Var vill du ha mig? Var vill jag vara? Vad längtar vi efter? Vad ser vi framför oss?

Okej, jag backar lite till. Trodde jag backat tillräckligt
Okej, jag är inte lika viktig längre - du har ju A nu också. Bra!
Okej, du vet vad som är rätt och fel. Tänk att vi nådde hela vägen fram till det!
Okej, du känner dig som vuxen, även om du vet att du inte är det riktigt ännu. Jag kan förstå det.

Bäst av allt:
- Mamma, jag vill ju att vi ska ha en bra vuxenrelation sen. Så där som du och mormor har.

Ååååå, det är ju precis det jag vill också!!! Jag vill!

Jag vet att jag från och med nu och alltid, kommer vilja ha mer av dig än du av mig. Det är så det är att vara förälder tror jag. Det är så och det ska vara så. Jag lever med det.

Berättar det här för min egen mamma som då minns när jag flyttade hemifrån;

- Kommer du ihåg när du flyttade för gott?
- Nej... inte den dagen, nej.
- Du packade ihop det sista i kompisens pappas bil och sprang sen upp, kopplade hunden och ropade "hej då, jag åker nu" in i lägenheten.
Kvar stod jag...
- Men jag då...?!
...och grät.
- Ja, vaddå...? men mamma vad är det med dig?
- Ja, nu går en epok i graven. Nu är du vuxen och vi kommer ha en annan relation än den vi haft hittills...

Jag hade tydligen trampat otåligt. Redo att ge mig ut i livet med egen lägenhet och hunden i släptåg. Jag var ju färdig.

Mamma berättade hur hon kände den totala känslan av övergivenhet. Kvar stod hon med en tom lägenhet, ett tomt rum med fläckar på den vita tapeten och hundhår i hörnen...

Lilla mamma. Jag kommer inte alls ihåg det här. Jag minns glädjen och den pirrande förväntan av att vara stor och bo själv. Jag och hunden mot världen! På topp! Oslagbara!

Min mamma höll in och släppte, gick varsamt fram, satte ned foten när det behövdes, lyssnade, lyssnade in, respekterade, trampade snett ibland, rätade upp, sa förlåt, blev förlåten, förlät, bar, visade tillit...

... och nu är jag där.

//Åse

Suddig i kanterna

När barnen är små känns gränserna enkla att sätta. Deras gränser handlar ofta om vad som är farligt för dem eller andra i deras omgivning. Det är ju ganska mycket som kan vara farligt då och det blir ibland tröttsamt mycket att rama in. Mina egna gränser gentemot min yngre barn har löst sig av sig själv. Jag har litat till mitt sunda förnuft och sen har orken fått avgöra.

Men sen då...? När de blir större. Gränserna utvidgas och jag försöker hänga med. Det går bra och det är skönt att slippa tänka på kläder, tändstickor och vassa knivar. Nu handlar det om dataspel, komma-hem-tider och sånt (kom inte på något mer men det är säkert en del och det får kategoriseras "och sånt"). Själv är jag piggare och dessutom mer rutinerad. Jag vet vart både mina och mina barns gränser går.

Och sen blir de stora... eller? Och flyttar. Behöver mig fortfarande. Är inte myndig. Tycker att det är jättebra med en mamma som finns där och arrar upp praktikaliteter som går utanför det som mäktas med eller klaras av. Nu ska jag till stor del lita till att jag planterat det som planteras skulle.

Gränserna är få men de finns.

Men var fan har jag min gräns nu? Vad är okej att använda mig till? Hur vill jag ha det i vår relation till varandra? Vilket ansvar är mitt? Vilket ansvar är ditt? Visst, du ska klippa och då kan man behöva ta i om strängen är av det rejäla slaget. Jag förstår det och jag kan bära det. Men jag tror att jag börjar ana vart min gräns går och vad det är jag ska göra nu.

Jag ska suga på karamellen ett tag till och sen ska här fan kommuniceras! Måste bara förstå mig själv lite bättre...

När jag sen förstår, så kan jag hantera den stora inramningen av de små, den mellanstora inramningen av de mellanstora, den lilla inramningen av den stora och de goda, fina ramarna runt mig själv. Eller...?

//Åse