Självkritik - fräscht och krispigt!

Var på utvecklingssamtal på dagis igår. Vårt näst sista där, räknade jag ut. Fröken började berätta om vårt barns alla goda kvalitéer - juste kompis, god ledare, självständig (you bet!), fantasifull, räknar som bara den och är på g att lära sig läsa. Lägg sen till att hon gärna berättar men också kan lyssna på andra, att hon gärna ställer frågor och, det här är det jag både älskar och hatar, ifrågasätter. Vilken unge! Vilken utveckling sedan i våras då hon hade en förmåga att kunna bossa upp sin omgivning på ett inte alltid så kul sätt.

Mamma och pappa suger år sig alla ord som strömmar ur frökens mun. Gott! Precis vad mammor och pappor vill höra!

Sen tar fröken sats;
- Sen är det så att M använder ganska mycket slang när hon pratar. Det är morsa och pissa... och det jobbar vi på att få bort...
- Varför då? undrar jag förvånat och aningens på min vakt.
- Ja, det är viktigt att barnen har ett varierat språk och att de använder vanliga ord.
- Det är inget vi kommer jobba med hemifrån, tvärtom, vi uppmuntrar våra barn att samla på många ord, så att de kan välja och vraka. Vi tycker att det är okej att svära också, så länge man inte svär till någon, för där går vår gräns.

Jag börjar se det riktigt komiska i alltihop och nu kan jag inte låta bli att skratta och jag ser att fröken inte kan hålla fasaden längre.
- Det är inte jag som tycker det! Det spelar väl fan ingen roll om hon använder slangord! Och hon svär inte alls, eller inte mer än vad som är okej i alla fall. Jag pratar också slang och det händer att jag svär också. Det är några i personalen, ledningen och en förälder till ett barn som bara suger åt sig alla ord det hör som tycker att det är dåligt med slang.
- Och vems problem är det? undrar jag stilla.

Vi hamnar i att prata om baksidan med att samla många ungar på samma ställe och att där försöka tillfredställa deras behov, ledningens krav och föräldrars önskningar. Det är befriande skönt att höra frökens syn på systemet som är både ris och ros.

Jag vet att det inte ses med blida ögon, från chefen, när personalen lättar sitt hjärta och uttrycker sina åsikter. Men då kan jag säga till chefen;
Att det är så sjukt, jävla befriande när någon gör det! Mitt barn ska mötas av människor med åsikter, fel, brister, humor, glimt i ögat och, inte minst, en stor portion självkritik. Det viktigaste är att de ser vem mitt barn är, vad hon behöver för att växa och utvecklas, att de uppmuntrar henne att fortsätta vara sig själv - med allt vad det innebär!

Som pedagog kan jag ju inte låta bli att fundera över hur kul det skulle kunna bli om man använde slang som ett tema för att väcka ordlust...

Tack bästa fröken för att du är den du är!

//Åse