Min mormor dog i torsdags. Det var en solig dag och mormor älskade vackert väder. Hon älskade också räkor och vitt vin. Precis som jag. Och nu tänker jag på hur mycket jag kommer att tänka på det, när det är sol och jag äter räkor och dricker vitt vin. Det är bara så tomt och sorgligt alltihop.
Och i morse avlivade vi katten... jävla skit!
Nu sitter jag här och ska läsa in mig på ett nytt material inför utbildningen jag ska hålla i nästa vecka. Det blir kul, när jag väl är där, men idag känns inget kul. Jag vill sova, gråta, krama min familj, bli kramad av min familj, äta gott, inte ha ett endaste krav på mig, inte ställa några krav, bara tänka på mormor och katten. Jag fryser och är uschlig bara.
Jag vill leva långsamt ett tag. Kan man få det? Och så vill jag åka till farmor, som fortfarande lever. Pratade med henne i helgen och då berättar hon att hon börjar bli färdig med livet... men det sa jag att hon ger faan i! Jag är inte klar med hennes liv!
På något sätt, är det lätt att bli väldigt egoistisk och naiv när det gäller döden. Jag känner mig som en tjurig unge, som bara vill att alla jag älskar ska leva för alltid och det känns lite som om jag faktiskt ska få bestämma det.
Ja, livet... shit, vad värt det är.
Ps Mormor; hälsa morfar och farfar! Ulas; hälsa Sonja och Charlie (smådjuren låter du vara, okej)! Säg att vi saknar dem!
//Åse
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar