tisdag 15 oktober 2013

När jag är så bra... och bara blir bättre!

Förra veckan var jag i Borlänge och utbildade ledningsgrupper i coachande ledarskap och OBM. OBM-delen, var ny för mig och jag hade förberett mig noga. Kände mig pirrig men kunde inte förberett mig mer än jag gjort... och det brukar ju gå bra när jag utbildar.

Nya möten med roliga människor. Jag som klickar fram bild på bild i presentationen. Har tillräckligt mycket koll men då och då överraskas av en bild som jag inte trodde skulle komma riktigt just då... Är sjuuukt bra på att se ut som om jag väntade mig just den bilden. Möter gruppen där de är, skojar med de som ska skojas med, lyfter fram de som ska lyftas fram, improviserar, kan så jävla mycket och är bara så där skönt hemma i min roll som utbildare.

Vad härligt det är att gå i mål med något. Att få känna sig bra och att göra skillnad för andra människor. Att få betalt för att lära sig nytt tillsammans med andra. Få vara med när människor går framåt och utvecklas. Kommer till insikt. Delar med sig av det de tänker och kan, som inte jag tänker och kan. Jag fyller på mig.

Men sen några ord om Borlänge...

Är det staden som alla glömde? Klockan sex stänger ALLT ned, ALLT, och alla människor försvinner. Tog en promenad efter utbildningens slut och tyckte att det var okej... fram till klockan slog sex. Sen var det Twilight Zone. Det var bara jag kvar. Hur kan detta hända med en stad? Vart är alla människor? Prisar killen i Sibyllan som var snäll mot mig och sålde tröstkorv med pommes och räksallad.

Borlänge är intressant som fenomen men skitläskigt att besöka. Kan någon förklara vad som hänt där? En röst inifrån kanske? Det måste ju finnas massor med bra människor där som, eftersom de onekligen bor kvar där... någonstans, tycker att det är en bra plats på jorden. Berätta!

//Åse

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar