Efter några varma och mjuka dagar vid medelhavet är jag tillbaka i det klimat som jag för länge sedan förstått inte är mitt, det blir bara tydligare och tydligare ju äldre jag blir.Det där lät som en liten krum gumreplik men det är så det känns..Makar mig nu sakta genom hösten,undviker allt som är kallt,vått eller hårt.Klär mig som om istiden är nära och har redan inventerat alla vinterkläder. Tycker livet har så skarpa kanter och skär mig lätt på en för hög röst eller någon som tittar argt på mig. Det finns ljuspunkter,snälla röster och svamp i skogen,fina samtal med vänner,födelsedagskalas för en bror, tillsammans med alla mina bullriga syskon.
Jag är lyckligt lottad, jag har det bra,är så jävla tacksam MEN KAN DET INTE FÅ BLI VÅR SNART?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar