måndag 23 augusti 2010

Och glöm för fasen inte reflexen!

Min pojke har blivit stor. Helt plötsligt var han så stor att han valde att flytta till Visby för att gå på gymnasium. Det kändes så bra när jag, förra hösten, tipsade honom om att det fanns ett filmgymnasium på Gotland. Tänk att få börja gå på vägen som leder till hans alldeles egna mål - wow! Från den dagen jag sa detta har jag varit helt övertygad om att vårt äldsta barn, trots sin ungdom, kommer klara att göra det här.

Vi har förberett och bäddat, både jag, maken och sonen. Sen, i somras, kom jag på mig själv med gråtklump i halsen och tår i ögat både titt som tätt. Har tänkt och känt och kommit fram till att jag INTE VILL att mitt barn ska flytta. Det är fan för tidigt! Jag är inte klar!

I fredags bar det av med flyttlasset på färjan. Jag fick den stora äran att följa med och installera sonen i sitt inneboende. Ser hur nöjd han är när han ser sig om i rummet. Kan lukta mig till hans känsla av frihet och möjlighet. Det är fint! Vi ägnar dagarna åt att släpa hem bra utrustning till grottan samtidigt som vi pratar, skrattar och är tysta. Kvällarna går åt restaurangbesök, mer prat och mer skratt. Det är lycka att somna på madrassen nedanför hans säng. Det är lycka att få ligga bredvid i sängen, på stora nyinköpta kudden, och titta på film. Det är härligt att se hur han finner sig tillrätta. Ovant, tvekande.
- Hur mycket vill du att jag ska hjälpa till?
- Du får inte bestämma men du får gärna komma med bra tips.
- Okej, det låter bra.

Söndagen närmar sig. Dags att åka hem. Båten går kl 16. JAG VILL INTE ÅKA HEM UTAN H! JAG VILL VARA KVAR! Jag vill bädda in, hålla om, ha i knäet, vaddera, umgås, finnas! Allt vi skämtat om känns som dagens sanning;
Går du ner i hamnen vill jag att du har orange räddningsväst med grenband... och alltid, så fort du lämnar lägenheten, spänner du på dig midjeväskan med första-hjälpen-prylarna... en reflex i varje jacka och vid solens nedgång ska den hängas ut - okej?!... cykelhjälmen kan du ha både när du cyklar och när du tränar... tänd för i helvete inga ljus... och öppna inte dörren om du inte vet vem som ringer på (men hur ska jag veta vem som ringer på om jag inte öppnar dörren?)... bär namnlapp med adress och telefonnummer till mamma om halsen (ska vi köpa ett fint band?)...ät inga hårda karameller när du är ensam...

Gråter mig igenom incheckningen till båten. Gråter så mycket att jag missar vilken rad jag ska stå i. Tänker att det är ett sign; jag ska inte åka! Gråter i min stol på båten. Ringer H, som också är ynklig. Jamen herregud! Vad har jag gjort?! Jag har lämnat mitt barn, sårbar för världens alla faror (Visbys i alla fall)... och ensamheten (det var ensamt att flytta hemifrån). I Nynäshamn vill jag vända tillbaka. Tänker, känner och gråter... jag är faktiskt inte speciellt orolig kommer jag fram till. Mitt barn är en klok människa. Han kommer klara det här. Men oj vad jag kommer att längta. Jag vill ju vara med honom. Jag vill prata, skratta och tjata. Bara några år till. Hans närvaro fattas mig i mitt liv. Mina starkaste känslor handlar om saknad. Jag saknar människan som jag tycker så mycket om att leva med.

Så vad har vi gjort?

H har påbörjat vandringen mot sina livsmål. Han är modig och ser möjligheterna. Han töjer navelsträngen hela vägen över Östersjön. Han chansar och utsätter sig för något som han vet kommer vara både roligt och jobbigt.

Jag låter mitt barn gå den väg han vill gå. Jag känner tillit. Jag bär min längtan och saknad. Jag är modig och ser möjligheterna. Jag ser till att navelsträngen håller för att töjas hela vägen över Östersjön.
Och jag finns kvar.
Och H finns kvar.

//Åse

8 kommentarer:

  1. Oj, vad berörd jag blev av att läsa detta. Har en bonusbonus som har flyttat till Umeå för att plugga på Universitetet och det var inte lätt att säga hejdå till honom trots att jag inte har fått vara del av hans liv från början. Så nu sitter jag här och känner hur tårarna kommmer trots att jag har "mina" pluttar kvar hemma. /Anna

    SvaraRadera
  2. Jag har fått perspektiv på mitt föräldraskap de här dagarna. Jag njuter extra av barnen som finns kvar här hemma men, precis som du skriver, det är inte lätt att säga hejdå.

    SvaraRadera
  3. Vilket stort och varmt mammahjärta. Och vilken go unge. Mina tre är fortfarande små men jag kan ibland få panik över att dom ska flytta en dag. Dom ska ju det och jag ska stötta dem men åååå vad man kommer att längta.
    Håll ut - snart ses ni igen och H tänker troligen lika ofta på dig som du tänker på H. Du är ju hans världens bästa mamma.

    SvaraRadera
  4. Åh vad jag kännde igen mig..det är precis så det känns när man lämnar barnen till något nytt och främmande men ändå så spännande. alla förmaningar och akta dig för...men man hoppas ändå att man packat ryggsäcken väl och att det är rädda om sig..och sen är det så mysigt att pyssla om dem när det kommer hem. Men det känns i mamma hjärtat när liten blir stor.Åsa

    SvaraRadera
  5. Den där ryggsäcken ja. Som jag behöver känna tillit till. Måtte den vara packad med rätt saker. Han ringer nu varje dag och berättar om allt nytt roligt han är med om. Det lindrar ett värkande mammahjärta. Det är ju också så häftigt att han blir stor.

    SvaraRadera
  6. Åh vad jag blev berörd. Du skriver så fantastiskt bra. Vet inte om jag skulle stå ut om Sara flyttade iväg, men man måste väl bara göra det. Må så gott. Kram

    SvaraRadera
  7. Tack Maria! Jag står ut men längtar. Han ringer varje dag, ofta flera gånger, och det är SÅ roligt varje gång. Vi är nära... fast långt ifrån. Stor kram till dig!
    Åse

    SvaraRadera