onsdag 15 september 2010

Något suger!

Igår var det föräldramöte i 7-åringens klass. Innan jag fortsätter vill jag varna för ilska och frustration. Fortsätter ni läsa, får ni själva ansvara för hur ni vill ta emot. Som alltid alltså.

Mötet inleds i ljushallen kl 18.00. Jag är arg redan från början men har jobbat med det under eftermiddagen och känner ändå att jag kommer kunna hantera kvällen. Inga stolar är framställda och föräldrar till skolans 1:or och 2:or står lite här och var eller sitter uppflugna på en disk.

Biträdande rektor börjar prata... och fortsätter... och ger aldrig upp. Försöker först lyssna, vilket är sjukt svårt då hon pratar extremt långsamt och med huvudet på sne. Hon levererar information, som mycket väl skulle kunna läsas på ett papper, pekpinnar, som ingen jävel vill ha (vi ska lära våra barn att simma - för det tar så mycket tid för skolan att arrangera simundervisningen... och det är viktigt att barn kan simma..., starta vandrande skolbussar... och lång utläggning om varför barn ska röra på sig... för nu lämnar många med bil och när man väl lämnat då är man klar och gasar på till jobbet - jävligt troligt?!, prata med våra barn om skolans regler bla bla bla).

Vid det här laget handlar det inte längre om att koncentrera sig på att lyssna. Nu är det mental träning på jävligt hög nivå; koppla bort, koppla bort, koppla bort, tänk på något roligt, andas...

Hör någonstans i fjärran hur hon prasslar med sitt papper och griper sig an nästa punkt. Något om ventilationen som det arbetats med under sommarlovet och då blev det ju hål i väggarna och de hålen måste man ju göra något med, för så är det ju med ventilation, och därför... barack... nästa sommar... korridor...försenade stolar...

Andas, andas, kolla på klockan, skruva på mig, fokusera på småbarnet som låter för mycket och släpar runt på sin snuttefilt.

35 minuter har gått och församlingen skruvar otåligt på sig. Personalen som trodde att de skulle få presentera sig, vickar tyngden från sida till sida.

Jag får lust att ställa mig upp och skrika! HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! JAG ÄR SMART OCH KOMPETENT! JAG HADE KUNNAT RÄKNA UT 100% AV DET DU SÄGER MED MIN ENA ARSELHALVA OCH DET HADE DE ANDRA OCKSÅ!

När hon äntligen tystnat ska fritids få prata. Tyvärr orkar många inte lyssna längre trots kort och relevant information. De utstrålar värme, omtanke och mening. Lugnar mig så passa att jag kan fortsätta till klassrummet.

Min dotters lärare är snäll och klok och det är jag glad och tacksam över. Men nu mår jag dåligt. Jag är så arg och frustrerad att jag bestämmer mig för att vara tyst. Efter information som förmodligen är bra men tyvärr inte fastnar hos mig eftersom jag är avstängd, ska vi i grupper diskutera skolans värdegrund, som står med några meningar i en ruta på ett papper.

Jag fortsätter att vara tyst tills någon frågar vad jag tycker. Ja, vad fan ska man tycka? Jag HATAR värdegrunder! Jag blir ARG av det faktum att det är en ram runt texten! Det är på något sätt så jag känner mig i den här skolan; så jävla inramad! Intryck som en degklump i en alldeles för trång form. Den har knycklat till mina ungar!

Mumlar något om att jag inte vet vad jag ska tycka om meningar i en ruta och att jag tyvärr känner mig alldeles för obstinat för att kunna bidra med något vettigt. Känner mig som en utomjording som blivit tappad från moderskeppet!

När vi, nästan två och en halv timme från start, går ut ur klassrummet är jag nära att kräkas. Jag är så trött/arg/frustrerad. Jag hatar den här jävla bajsskolan hör jag mig själv säga till två föräldrar och jag ser hur de tittar på mig med blickar jag inte förmår tolka.

När jag kommer hem känner jag mig ledsen. Ledsen för att jag känner mig tilltufsad. Ledsen för att jag inte riktigt förstår de starka känslorna och ledsen för att jag spillde över på de två föräldrarna. Visst de får också välja hur de tar emot men det kändes inte okej.

Har tänkt och tror jag vet vad allt handlar om. Brist på tillit. Jag känner inte att den skolan vill väl. Det finns många bra vuxna där, vuxna som både vill och lyckas betyda något för barnen, men uppifrån rinner en syra som fräter sönder hela skiten.

Önskar att jag hade en skön slutknorr på den här texten men det har jag inte. Jag är mitt i att skolan är ett skitsystem och att jag inte vet hur jag ska orka hjälpa mina barn igenom. Jag vill att de ska komma ut på andra sidan, tagna på allvar och formade som det passar dem bäst.


//Åse

4 kommentarer:

  1. Jösses Åse vad bra skrivet! Du e modig du. Å smart :) /Kram Anna (VildaVictoria)

    SvaraRadera
  2. ... och arg! Tack fina och coola Anna! Läste just texten igen och står för vartenda ord. Brist på tillit är vad det handlar om.

    SvaraRadera
  3. Anna Hansson20 mars 2011 03:46

    Men varför går barnen i den här skolan då? De känner väl vad du känner för deras vardag och vart leder det i slutändan? Kan de inte byta till en skola som du har tillit till? Föräldern är ju en så viktig del av studierna!

    SvaraRadera
  4. Hej Anna!

    Svaret på den frågan (som vi självklart har ställt oss vid ett flertal tillfällen under årens lopp) är att vi inte har något alternativ i vår närhet. Vi har många körningar varje vecka och skulle inte fixa att ha barnen i skolor som de inte själva kan ta sig till. Sen vet jag att jag är färgad av min tid som lärare. Jag tycker att skolan är ett otroligt stelt och fyrkantigt system och det var därför jag bestämde mig för att gå därifrån. Jag vet att det finns många bra lärare som lyckas göra underverk inom ramarna (och en del något utanför - vilket är helt okej för mig, så länge det gagnar barnen) för detta system. Dessa lärare finns det ett par stycken av i vår skola också, vilket hjälper både mina barn och mig. Jag för min kamp på vuxennivå och mina barn blandar jag in, när de behöver mig som en förälder som står upp för deras rätt. I slutändan är min högsta önskan att det ska leda till att de vågar stå upp för det som de tycker är rätt. Att de ska förstå att det inte är fel på dem bara för att de inte kan pressas in i en given form. Skönt jävlar anamma, helt enkelt! Tack för att du läst, tänkt och återkopplat! Det gör mig glad!

    SvaraRadera