söndag 4 mars 2012

Lipsill

Jag vet inte vad det är med mig..
Tror jag håller på att transformeras till en jävla lipsill, det behövs bara en gråtande person på Tv:n så sätter mina ögon igång och producerar tårar så att det räcker och blir över.
Det är skitsamma om det är av glädje eller sorg personen gråter, jag deltar i alla gråtattacker med hull och hår, inte bara ögonen rinner,näsan droppar och det känns som om bröstet skall spricka..
Hulkande tittar jag på skidåkarpappan som gråter av stolthet och glädje, snyftande ser jag det lilla barnet gråta på ett sjukhus i Indien.. Det finns ingen hejd på mig, ibland behövs det bara lite fin intromusik, så är det kört. Jag skäms verkligen inte för mina känslor eller att gråta inför andra men det är fan jobbigt. Jag blir trött och får ont i huvudet och det skulle kunna vara en riktig stämningsförstörare i fel sällskap.
Har det med ålder att göra? Tycker mig ofta se äldre sitta och klämma på en näsduk och torka ögonen eller har de bara problem med tårkanalerna? Tantgråt? Gammelhulk?
Men allvarligt, vad ska jag göra? Jag är trött på att känslorna sitter utanpå, jag vill ha det lugnt och skönt och inte böla för minsta lilla.. Jag passar inte i puffiga ögon.
Får sluta titta på TV,helt enkelt.
Men hur gör jag med datorn? Läser en fin blogg..gråter..Läser nyheterna..snörvlar.
Sen har vi radion! Igår på väg hem från Uppsala, lyssnar jag på nyhetena och de berättar om ett räddningsarbete som pågår..liten pojke har fallit ner mellan klippblock,men lever..
Mina ögon tåras och jag lever mig in i föräldrarnas oro och skräck.Jajamensan,tårar trillar och näsan droppar. Vad ska jag göra?
Men samtidigt,det är ju bra, att vara nära sina känslor,att inte ha blivit avtrubbad och mätt, att kunna känna med andra och att ha fantasin intakt. För när tårarna ligger på ytan så ligger också glädjen och skrattet där. Jag har helt enkelt nära till mina känslor och det är något att vara tacksam över,jag får helt enkelt ta det onda med det goda. Men snörvlet och de puffiga ögonen kan jag fan i mig vara utan! / Anna Snörvelnos

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar