tisdag 3 april 2012

Klubbar för inbördes beundran... eller... nej, det är något annat...

Jag klarar inte av att vara med i klubbar, intressegrupper, föreningar...

Jag har funderat en del över det och vad det är som känns så fruktansvärt motigt. Anledningen till funderingen, just denna gång, var att det var dags att betala den årliga avgiften för medlemskapet i ICF (International Coach Federation) - klubben för coacher. Som medlem är jag med och stöttar verksamheten, ekonomiskt, för att de ska verka för kvalitetssäkring för coachyrket. De gör en massa bra saker och gör sin röst hörd i en mängd olika sammanhang. De finns över hela världen och har jättemånga medlemmar. Jag betalar mycket pengar till dem varje år och har dessutom möjligheten att gå på träffarna som hålls varje månad. Där hålls olika workshops, intressanta föredrag, erfarenhetsutbyte och informationsöverföring. Nu betalar jag den årliga avgiften för sjunde gången... och har under dessa år varit med på en! sådan här träff... och då ville jag bara gå hem.

Inte alls för att det var dåligt, nej, nej. Jag kände mig bara så... fel/instängd/tvärtemot/förundrad... Och jag lastar inte ICF för detta (och inte mig själv heller förresten) men jag klarar bara inte av att vara tillsammans med för många av samma sort. Något händer med mig och jag vet inte riktigt vad, bara att det känns fel. Och vaddå samma sort? Vi är ju en massa olika sorter men, vi är där för att vi har en sak gemensamt - coaching. Det är det som blir fel.

Nu fick ICF bli exemplet men det här händer i andra grupperingar också; villaföreningen där jag bor, barnens idrottsföreningar, nätverk för företagare, Cockerpoo-klubben (för oss med hund av just den rasen)... Det bara går inte!

Och jag tittar absolut inte snett på andra som engagerar sig i den här typen av grupperingar. Tvärtom. Jag kan verkligen imponeras över hur bra de är på det de gör. Som sagt, jag vet inte vad det här handlar om och jag vet att jag gärna framför min åsikt. Men jag gör det då gärna som Åse, oavsett om jag hör ihop med andra eller inte.

Men nu fick jag lite dåligt samvete... är jag kanske bara en lat människa som inte orkar engagera mig? Är det okej att andra jobbar för mina intressen också? Jag får ju faktiskt ta del av det goda som kommer ur deras arbete. Fast jag känner mig inte som en lat människa som låter andra jobba åt mig. Jag tycker att jag är bra på att driva frågor som är viktiga både för mig och andra. Jag måste nog bara få göra det själv eller tillsammans med människor som inte tycker som jag och som har andra yrken, intressen osv

Okej, jag fattar fortfarande inte varför och det kanske spelar mindre roll. Vem vet, en vacker dag är jag ordförande i någon supernischad sammansvärjning och tycker det är askul...

//Åse

1 kommentar:

  1. Underbart att läsa Åse och visst är det ngt som börjar säga ifrån inom dig. Du är ju en banbrytare, du vågar vara dig själv, du är en tänkare och fler behövs som du. Yohooo
    (Be)lieve in
    (You)rself
    :-)

    SvaraRadera