Det sorgliga med hotell någonstans i Sverige...

Så var det hotelldags igen. Inte så långt bort den här gången men för långa dagar för att det ska funka att pendla enligt mig. Så jag bor på hotell i Uppsala. Har tidigare bott på Scandic och det är liksom... Scandic. Man vet vad man får - tydligt koncept, poäng på något kort som jag inte begriper poängen med, öldrickande handelsresande som raggar hårt redan tidigt på kvällen och mer eller mindre deprimerande utsikt.

Så jag tänkte nytt! Bokade något annat. Hamnade på First Hotell Linné och möttes av... precis samma sak. Skillnaden bestod i att hotellet inte kunde erbjuda parkering (jag som är färdigjobbad vid 20-snåret ska försöka hitta parkering på gatan i centrala Uppsala och helst inte alltför långt bort eftersom jag börjar jobba kl 7 och frukosten serveras halv sju... say no more). Sen var det typ samma. Okej, utsikten var fin och de kvittrande koltrastarna utanför fönstret var ett inslag jag uppskattade att hotellet tänkt på.

Det är liksom inte roligare än så här att bo på hotell någonstans i Sverige... alldeles ensam. Det är något sorgligt med alltihop och kanske, jag säger kanske, förklarar det de öldrickande handelsresande som raggar hårt redan tidigt på kvällen. Vill dock poängtera att jag inte ens kommit till öldrickandet...

//Åse