Mardrömmar

Vi drömmer mycket i min familj... både på dagarna och nätterna. Idag får det handla om nattdrömmandet. Mardrömmarna.

Att prata om drömmarna är något alldeles speciellt. Vi har alltid gjort det. Det blir ett forum för viktiga samtal och mycket skratt. Härom dagen slog det mig hur parallella drömmarna kan vara. Jag berättade om hur jag drömmer jättemycket om krig. Hur jag jagas runt på gator i någon stad med alla ungarna i släptåg. Hur fan tar man hand om fem barn? Jag gömmer undan dem lite här och var. Förmanar dem att stanna, stilla, tysta som möss. Gör skenmanövrar för att locka bort anfallarna. Vaknar av att jag gråter och är helt slut. Så här lever ju faktiskt många föräldrar... och det gör mig ännu mera ledsen. Hur ska man kunna rädda sina barn från allt farligt?

Då berättar barnen hur de drömmer att de blir lämnade av oss - mamma och pappa - vilket ansvar som tynger dem när de ska ta hand om alla sina syskon. Något av syskonen råkar illa ut, vi agerar konstigt, eller inte alls. Hela ansvaret vilar på storebror/storasyster.

Är det detta vi är mest rädda för? Att inte kunna ta hand om våra närmaste?

Så mycket kärlek.
Så mycket oro.
Så sjukt, jävla mycket ansvar.

//Åse