Tack för påminnelsen!

Har i natt haft en påminnelse om hur det en gång var och vill inte tillbaka..
Det är lite sportlov nu,lite sena kvällar och ruskiga program.
Jag och sonen sitter tillsammans och zappar på TV:n samtidigt som vi myser och pratar om allt möjligt och ingenting.
Helt plötsligt stannar zappen på ett program om spöken,gengångare och ett medium som talar med de döda. Nej,byt inte, tjoar sonen och är som inlindad i programmet, ögonen som fastklistrade och öronen suger ur varje ord och varje läskig musiksnutt.
Han är stor nu,tänker jag och han förstår att det inte är på riktigt..
Joda, enda tills det var dags att släcka lampa och sova..
Efter några turer fram och åter låg vi tre personer i vår säng, samt en miljon kuddar,två täcken och en mamma längst ut på kanten,sådär på kanten att man inte riktigt vet vart armarna skall vara,de får inte plats i sängen men börjar domna när de får hänga fritt i luften.. Där har jag legat,stel som en pinne, när de två andra har bökat runt och snörvlat,pipit och betett sig. Varför jag inte gick till annan säng? Jag hade inget täcke! Jag hade fått hämta ner ett från vinden och det orkade jag inte mitt i natten,jag orkar ju knappt gå på toa, så ett täckhämtarprojekt är totalt övermäktigt.
Jag vaknar då hellre stel som en pinne med begynnande nackspärr och med en känsla av att jag knappt sovit en blund och har jag sovit så var det den sämsta natten på evigheter.
jag är verkligen färdig med barn i sängen,det finns inget gulligt med att sova illa, har fått en handfast påminnelse om hur det var och vill aldrig tillbaka.. Aldrig mer en unge i min säng..