Det är mycket som ska födas

Vilken sommar! Hur många gånger har jag fått slentrianfrågan "Hur har sommaren varit?" och hur många gånger har jag ställt den till andra? Undrar jag egentligen hur allas somrar har varit ? har jag verkligen lust att berätta för alla hur min har varit? Svaret på båda frågorna är; nej.

När jag fått frågan har jag i alla fall, på riktigt, funderat över min sommar och kort beskrivet blir det så här; skön, varm, god, solig, jobbig, känslosam, klargörande och lärorik. Det har varit riktiga höjdpunkter och fullkomliga bottennapp. Turbulent ska också med eller dynamisk om jag ska vara äckligt positiv.

Tänkte rikta in mig på det jobbiga en stund. Jag tycker att det är svårt att vara mamma till en 17-åring. En 17-åring som själv tycker att han är stor nu. Och det är han ju... till viss del. Till en annan del är han liten eller i alla fall bara halvstor. Han vill ha oss och inte ha oss. De nära relationerna i vår familj (som jag varit så glad och stolt över) är som ett jävla klet för en tonåring som är på väg att bli vuxen. Och vad gör man med klet? Skrapar, hårt, av det och intar position på säkert avstånd ifrån mer klet. Så gör jag och så gör visst min älskade son också.

Sen står jag där som en kletig mamma.

En person sa till mig; "använd din föräldrakompetens". Vilken jävla kompetens sa du? Jag har den här sommaren känt mig totalt inkompetent som förälder. JAG VET INTE HUR MAN GÖR!!! Jag blir bara orolig, ledsen och förvirrad och ibland riktigt förbannad. Jag finns inte när jag ska finnas och jag finns när jag inte ska finnas. Jag säger fel. Jag gör fel. Jag, ta mig fan, ÄR FEL.

En riktig losermorsa!

Sen kommer stunderna, ofta efter urladdningar av sorg och ilska - ibland hans, ibland min, ibland bådas - när vi bara når varandra. Jag kommer fram. Jag rör mig så vansinnigt varsamt. Stunderna är heliga. Jag får plats. Jag orkar stå kvar. Han får plats. Han orkar stå kvar. Tillsammans lyckas vi hitta rätt avstånd/närhet till varandra. För att från den platsen ta oss ännu en bit vidare.

Det är som en mycket lång, utdragen och smärtsam födelse. Fram ska det födas en mer mogen förälder med helt nya skills och en vuxen man som kan ta hand om sitt liv och i alla fall känna sig hyggligt trygg med det.

Vi är inte där än.

Om ni bara visste hur många gånger jag tänkt tanken denna sommar; jag vill att han ska vara LITEN. Jag vill ha honom i en bärsele på magen, med ansiktet inåt.

Vad lär jag mig? För något är det ju.

* Jag kommer ställas inför nya utmaningar och jag inser att jag ska fortsätta gå parallellt med mina barn. Fastän det är skitläskigt ibland.
* Jag behöver inte vara så jävla bra hela tiden. Relationerna till mina barn tål en hel del.
* Jag behöver stöd, pepp och tröst från människor i min omgivning.
* Jag behöver känna tillit till mitt stora barns förmåga. Trots att jag ibland tvivlar och blir orolig så at det värker överallt.
* Födas gör ont (visste jag väl redan, men ändå).
* Vi är två som föds och föder här. Inte helt okomplicerat.

Ser när jag läser min lista att jag kommit till insikt om mycket och den här gången sitter det inte bara i huvudet, där det ofta stannar hos mig. Nej, de här insikterna sitter i hela kroppen och det har kostat att få dem dit. Säkert kommer jag ha nytta (snälla säg att det är så) av dem när det rasslar fram fyra ungar till som ska frigöra sig. Undrar hur de tänker göra?
Till er vill jag bara säga; ni får också vara jobbiga... men inte just nu.

//Åse