Viktigt i mitt liv!

Efter en omtumlande helg med storsonen, är jag fanimej pånyttfödd. Vi har delat tankar, djupa tankar, åsikter, allvar, förståelse, jobbigheter, svårigheter, roligheter också. Hur kan han vara så klok?
Så vansinnigt skönt att få lyssna, fråga och faktiskt själv berätta hur jag tänker och känner som förälder och människa. Var vill du ha mig? Var vill jag vara? Vad längtar vi efter? Vad ser vi framför oss?

Okej, jag backar lite till. Trodde jag backat tillräckligt
Okej, jag är inte lika viktig längre - du har ju A nu också. Bra!
Okej, du vet vad som är rätt och fel. Tänk att vi nådde hela vägen fram till det!
Okej, du känner dig som vuxen, även om du vet att du inte är det riktigt ännu. Jag kan förstå det.

Bäst av allt:
- Mamma, jag vill ju att vi ska ha en bra vuxenrelation sen. Så där som du och mormor har.

Ååååå, det är ju precis det jag vill också!!! Jag vill!

Jag vet att jag från och med nu och alltid, kommer vilja ha mer av dig än du av mig. Det är så det är att vara förälder tror jag. Det är så och det ska vara så. Jag lever med det.

Berättar det här för min egen mamma som då minns när jag flyttade hemifrån;

- Kommer du ihåg när du flyttade för gott?
- Nej... inte den dagen, nej.
- Du packade ihop det sista i kompisens pappas bil och sprang sen upp, kopplade hunden och ropade "hej då, jag åker nu" in i lägenheten.
Kvar stod jag...
- Men jag då...?!
...och grät.
- Ja, vaddå...? men mamma vad är det med dig?
- Ja, nu går en epok i graven. Nu är du vuxen och vi kommer ha en annan relation än den vi haft hittills...

Jag hade tydligen trampat otåligt. Redo att ge mig ut i livet med egen lägenhet och hunden i släptåg. Jag var ju färdig.

Mamma berättade hur hon kände den totala känslan av övergivenhet. Kvar stod hon med en tom lägenhet, ett tomt rum med fläckar på den vita tapeten och hundhår i hörnen...

Lilla mamma. Jag kommer inte alls ihåg det här. Jag minns glädjen och den pirrande förväntan av att vara stor och bo själv. Jag och hunden mot världen! På topp! Oslagbara!

Min mamma höll in och släppte, gick varsamt fram, satte ned foten när det behövdes, lyssnade, lyssnade in, respekterade, trampade snett ibland, rätade upp, sa förlåt, blev förlåten, förlät, bar, visade tillit...

... och nu är jag där.

//Åse