Och glöm för fasen inte reflexen!

Min pojke har blivit stor. Helt plötsligt var han så stor att han valde att flytta till Visby för att gå på gymnasium. Det kändes så bra när jag, förra hösten, tipsade honom om att det fanns ett filmgymnasium på Gotland. Tänk att få börja gå på vägen som leder till hans alldeles egna mål - wow! Från den dagen jag sa detta har jag varit helt övertygad om att vårt äldsta barn, trots sin ungdom, kommer klara att göra det här.

Vi har förberett och bäddat, både jag, maken och sonen. Sen, i somras, kom jag på mig själv med gråtklump i halsen och tår i ögat både titt som tätt. Har tänkt och känt och kommit fram till att jag INTE VILL att mitt barn ska flytta. Det är fan för tidigt! Jag är inte klar!

I fredags bar det av med flyttlasset på färjan. Jag fick den stora äran att följa med och installera sonen i sitt inneboende. Ser hur nöjd han är när han ser sig om i rummet. Kan lukta mig till hans känsla av frihet och möjlighet. Det är fint! Vi ägnar dagarna åt att släpa hem bra utrustning till grottan samtidigt som vi pratar, skrattar och är tysta. Kvällarna går åt restaurangbesök, mer prat och mer skratt. Det är lycka att somna på madrassen nedanför hans säng. Det är lycka att få ligga bredvid i sängen, på stora nyinköpta kudden, och titta på film. Det är härligt att se hur han finner sig tillrätta. Ovant, tvekande.
- Hur mycket vill du att jag ska hjälpa till?
- Du får inte bestämma men du får gärna komma med bra tips.
- Okej, det låter bra.

Söndagen närmar sig. Dags att åka hem. Båten går kl 16. JAG VILL INTE ÅKA HEM UTAN H! JAG VILL VARA KVAR! Jag vill bädda in, hålla om, ha i knäet, vaddera, umgås, finnas! Allt vi skämtat om känns som dagens sanning;
Går du ner i hamnen vill jag att du har orange räddningsväst med grenband... och alltid, så fort du lämnar lägenheten, spänner du på dig midjeväskan med första-hjälpen-prylarna... en reflex i varje jacka och vid solens nedgång ska den hängas ut - okej?!... cykelhjälmen kan du ha både när du cyklar och när du tränar... tänd för i helvete inga ljus... och öppna inte dörren om du inte vet vem som ringer på (men hur ska jag veta vem som ringer på om jag inte öppnar dörren?)... bär namnlapp med adress och telefonnummer till mamma om halsen (ska vi köpa ett fint band?)...ät inga hårda karameller när du är ensam...

Gråter mig igenom incheckningen till båten. Gråter så mycket att jag missar vilken rad jag ska stå i. Tänker att det är ett sign; jag ska inte åka! Gråter i min stol på båten. Ringer H, som också är ynklig. Jamen herregud! Vad har jag gjort?! Jag har lämnat mitt barn, sårbar för världens alla faror (Visbys i alla fall)... och ensamheten (det var ensamt att flytta hemifrån). I Nynäshamn vill jag vända tillbaka. Tänker, känner och gråter... jag är faktiskt inte speciellt orolig kommer jag fram till. Mitt barn är en klok människa. Han kommer klara det här. Men oj vad jag kommer att längta. Jag vill ju vara med honom. Jag vill prata, skratta och tjata. Bara några år till. Hans närvaro fattas mig i mitt liv. Mina starkaste känslor handlar om saknad. Jag saknar människan som jag tycker så mycket om att leva med.

Så vad har vi gjort?

H har påbörjat vandringen mot sina livsmål. Han är modig och ser möjligheterna. Han töjer navelsträngen hela vägen över Östersjön. Han chansar och utsätter sig för något som han vet kommer vara både roligt och jobbigt.

Jag låter mitt barn gå den väg han vill gå. Jag känner tillit. Jag bär min längtan och saknad. Jag är modig och ser möjligheterna. Jag ser till att navelsträngen håller för att töjas hela vägen över Östersjön.
Och jag finns kvar.
Och H finns kvar.

//Åse