Det är klent med uppdateringar här på bloggen, trots att vi skulle skärpa oss. Mitt problem är att jag just nu skulle kunna skriva om hur mycket som helst... men det går inte. Jag är helt klar över vad jag tycker är okej för mig att blogga om och jag vill att mina inlägg ska handla om något som är viktigt. Allt i mitt liv är viktigt just nu, superviktigt, men fan omöjligt att lämna ut. Hade det handlat om bara mig själv, så hade jag inte tvekat en sekund. Nu är barnen en stor del av allt som händer och då blir det stopp.
Jag fylls just nu, totalt, upp av mitt föräldraskap och allt som rör mina barn och dem kommer jag aldrig lämna ut. Den dagen jag kommer till att viktiga saker händer mig, och som handlar bara om mig, så kastar jag mig hit. Till dess kommer jag fortsätta att samla poäng i föräldraskap och överlevnad.
//Åse
fredag 27 april 2012
måndag 23 april 2012
Drömmer
Mitt drömliv just nu är otroligt intensivt.
Varenda natt är en kamp för överlevnad,slåss jag inte mot stora vattenmassor så springer jag över berg med stora sprickor där onda händer och ansikten sticker upp. Jag har simmat bland stora mängder löständer,rosa övergommar som jag vevat bort med händerna, jag har fiskat upp döda barn ur vallgravar samt hysteriskt varnat dumma turister för de gigantiska vågor som är på väg.
Jag är slut som artist helt enkelt. Varför kan inte mina nätter vara ljusa och mjuka, jag vill sitta under en ek och lukta på blommor,det är vad jag vill göra.
Jag vill ha lugn och ro när jag sover, varför ska det vara så svårt för hjärnan att förstå?
Vad är det den behöver processa så intensivt varenda natt? Det skall inte kännas som om jag jobbat som superhjälte hela natten när jag vaknar för då ska jag fanimig ha betalt!! Rotade fram ett gammalt drömlexikon ur gömmorna för att få en hint om vad det hela kan betyda,men det gav inte mer än att läsa ett kvällstidningshoroskop av typen; " Du skall inom en snar framtid möta en mörk man som kommer ha stor betydelse i ditt liv" Jag skulle vilja förstå mina drömmar,jag skulle vilja förstå vad mitt förvirrade ADHD-inspirerade drömliv vill säga mig..först då kanske jag får lov att sitta under korkeken.
Varenda natt är en kamp för överlevnad,slåss jag inte mot stora vattenmassor så springer jag över berg med stora sprickor där onda händer och ansikten sticker upp. Jag har simmat bland stora mängder löständer,rosa övergommar som jag vevat bort med händerna, jag har fiskat upp döda barn ur vallgravar samt hysteriskt varnat dumma turister för de gigantiska vågor som är på väg.
Jag är slut som artist helt enkelt. Varför kan inte mina nätter vara ljusa och mjuka, jag vill sitta under en ek och lukta på blommor,det är vad jag vill göra.
Jag vill ha lugn och ro när jag sover, varför ska det vara så svårt för hjärnan att förstå?
Vad är det den behöver processa så intensivt varenda natt? Det skall inte kännas som om jag jobbat som superhjälte hela natten när jag vaknar för då ska jag fanimig ha betalt!! Rotade fram ett gammalt drömlexikon ur gömmorna för att få en hint om vad det hela kan betyda,men det gav inte mer än att läsa ett kvällstidningshoroskop av typen; " Du skall inom en snar framtid möta en mörk man som kommer ha stor betydelse i ditt liv" Jag skulle vilja förstå mina drömmar,jag skulle vilja förstå vad mitt förvirrade ADHD-inspirerade drömliv vill säga mig..först då kanske jag får lov att sitta under korkeken.
tisdag 3 april 2012
Klubbar för inbördes beundran... eller... nej, det är något annat...
Jag klarar inte av att vara med i klubbar, intressegrupper, föreningar...
Jag har funderat en del över det och vad det är som känns så fruktansvärt motigt. Anledningen till funderingen, just denna gång, var att det var dags att betala den årliga avgiften för medlemskapet i ICF (International Coach Federation) - klubben för coacher. Som medlem är jag med och stöttar verksamheten, ekonomiskt, för att de ska verka för kvalitetssäkring för coachyrket. De gör en massa bra saker och gör sin röst hörd i en mängd olika sammanhang. De finns över hela världen och har jättemånga medlemmar. Jag betalar mycket pengar till dem varje år och har dessutom möjligheten att gå på träffarna som hålls varje månad. Där hålls olika workshops, intressanta föredrag, erfarenhetsutbyte och informationsöverföring. Nu betalar jag den årliga avgiften för sjunde gången... och har under dessa år varit med på en! sådan här träff... och då ville jag bara gå hem.
Inte alls för att det var dåligt, nej, nej. Jag kände mig bara så... fel/instängd/tvärtemot/förundrad... Och jag lastar inte ICF för detta (och inte mig själv heller förresten) men jag klarar bara inte av att vara tillsammans med för många av samma sort. Något händer med mig och jag vet inte riktigt vad, bara att det känns fel. Och vaddå samma sort? Vi är ju en massa olika sorter men, vi är där för att vi har en sak gemensamt - coaching. Det är det som blir fel.
Nu fick ICF bli exemplet men det här händer i andra grupperingar också; villaföreningen där jag bor, barnens idrottsföreningar, nätverk för företagare, Cockerpoo-klubben (för oss med hund av just den rasen)... Det bara går inte!
Och jag tittar absolut inte snett på andra som engagerar sig i den här typen av grupperingar. Tvärtom. Jag kan verkligen imponeras över hur bra de är på det de gör. Som sagt, jag vet inte vad det här handlar om och jag vet att jag gärna framför min åsikt. Men jag gör det då gärna som Åse, oavsett om jag hör ihop med andra eller inte.
Men nu fick jag lite dåligt samvete... är jag kanske bara en lat människa som inte orkar engagera mig? Är det okej att andra jobbar för mina intressen också? Jag får ju faktiskt ta del av det goda som kommer ur deras arbete. Fast jag känner mig inte som en lat människa som låter andra jobba åt mig. Jag tycker att jag är bra på att driva frågor som är viktiga både för mig och andra. Jag måste nog bara få göra det själv eller tillsammans med människor som inte tycker som jag och som har andra yrken, intressen osv
Okej, jag fattar fortfarande inte varför och det kanske spelar mindre roll. Vem vet, en vacker dag är jag ordförande i någon supernischad sammansvärjning och tycker det är askul...
//Åse
Jag har funderat en del över det och vad det är som känns så fruktansvärt motigt. Anledningen till funderingen, just denna gång, var att det var dags att betala den årliga avgiften för medlemskapet i ICF (International Coach Federation) - klubben för coacher. Som medlem är jag med och stöttar verksamheten, ekonomiskt, för att de ska verka för kvalitetssäkring för coachyrket. De gör en massa bra saker och gör sin röst hörd i en mängd olika sammanhang. De finns över hela världen och har jättemånga medlemmar. Jag betalar mycket pengar till dem varje år och har dessutom möjligheten att gå på träffarna som hålls varje månad. Där hålls olika workshops, intressanta föredrag, erfarenhetsutbyte och informationsöverföring. Nu betalar jag den årliga avgiften för sjunde gången... och har under dessa år varit med på en! sådan här träff... och då ville jag bara gå hem.
Inte alls för att det var dåligt, nej, nej. Jag kände mig bara så... fel/instängd/tvärtemot/förundrad... Och jag lastar inte ICF för detta (och inte mig själv heller förresten) men jag klarar bara inte av att vara tillsammans med för många av samma sort. Något händer med mig och jag vet inte riktigt vad, bara att det känns fel. Och vaddå samma sort? Vi är ju en massa olika sorter men, vi är där för att vi har en sak gemensamt - coaching. Det är det som blir fel.
Nu fick ICF bli exemplet men det här händer i andra grupperingar också; villaföreningen där jag bor, barnens idrottsföreningar, nätverk för företagare, Cockerpoo-klubben (för oss med hund av just den rasen)... Det bara går inte!
Och jag tittar absolut inte snett på andra som engagerar sig i den här typen av grupperingar. Tvärtom. Jag kan verkligen imponeras över hur bra de är på det de gör. Som sagt, jag vet inte vad det här handlar om och jag vet att jag gärna framför min åsikt. Men jag gör det då gärna som Åse, oavsett om jag hör ihop med andra eller inte.
Men nu fick jag lite dåligt samvete... är jag kanske bara en lat människa som inte orkar engagera mig? Är det okej att andra jobbar för mina intressen också? Jag får ju faktiskt ta del av det goda som kommer ur deras arbete. Fast jag känner mig inte som en lat människa som låter andra jobba åt mig. Jag tycker att jag är bra på att driva frågor som är viktiga både för mig och andra. Jag måste nog bara få göra det själv eller tillsammans med människor som inte tycker som jag och som har andra yrken, intressen osv
Okej, jag fattar fortfarande inte varför och det kanske spelar mindre roll. Vem vet, en vacker dag är jag ordförande i någon supernischad sammansvärjning och tycker det är askul...
//Åse
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
