Drastiskt tvärtemot

Små barnen är lagda och jag sitter i soffan med datorn i knäet. Efter en stund kommer 6-åringen trippande.
- Mamma, jag svalde mitt halsband.
- Men vad säger du?! Det med namnbrickan? Hur gick det till?!!!!
- Nej, det var ett jag gjort själv, med pärlor.
- Vaddå, ett långt eller?!!! Var det många pärlor?
- Det var ett gummisnöre och några pärlor på.
- Men H det är ju sånt bebisar gör! Knölade du ihop och sög på det eller... jag fattar inte hur det gått till?!!

Hyggligt upprörd, en del orolig, arg och så inihelvete trött! Ser hur gummisnöret snurrar sig kring tarmarna och hur H blir jättesjuk. Ser också hur vi sitter på akuten och väntar och väntar... och väntar (minns hur det var när hon pillat in pärlan i näsan).

- Men talar du sanning nu H?
Nu är jag sträng.
- Jaaa, det gör jag.
Mycket övertygande.

- Okej, då måste du kräkas upp halsbandet. Jag ska bara googla på hur man gör.
Googlar snabbt fram att det ska drickas vatten och sen killas med fingrarna långt ner i halsen. Dock inte mer än en minut.
- Okej H, nu får du dricka och sen går vi till toaletten.
- Kan det inte komma ut med bajset istället?
- Nej, det kan vi inte vänta på. Det kanske fastnar i magen så att du får jätteont och behöver opereras. Nu gör vi så här.

Dricker ett glas vatten och böjer dottern över toastolen. Börjar killa. H får panik och sliter bort mina händer. Överväger att hålla fast dem men hejdar mig. Skiten måste upp så jag försöker förklara att vi MÅSTE göra så här.

- JAG HAR INTE SVALT NÅGOT HALSBAND!!!!!!
- Va? Men du sa ju att du hade gjort det?!
- JA MEN JAG LJÖG!!!!!

Eller är det nu hon ljuger? Känner mig ganska förvirrad men känner nånstans att det nog är så att det inte svalts något halsband. Det verkade så konstigt att hon fick ner ett helt pärlhalsband. Så där av misstag liksom.

- Men H varför hittade du på det?
- För jag vill vara uppe på kvällen. Det är jättesvårt att sova på kvällen. Jag bara ligger här och väntar och väntar. Det är skitjobbigt.

Fiffigt påhitt men väl drastiskt kan jag tycka. Alltihop säger mig något som jag ska fundera på.

//Åse

Tvärtijävlafuckingmot..

Bråkat inombords med mig själv och hela världen. Gjorde det mest hela helgen.
Likt en finne som som inte vill komma upp till ytan utan bara ömmar och irriterar på insidan,så har jag känt mig och det är inte behagligt att ha en inombordare, ännu värre att vara en..
I mitt huvud har det grälats så att jag nästan själv tror att det bor minst två där inne,hmm.

Jag har nämligen utfört ett tvärtemotexpriment och det var mest bara jobbigt och jag kommer inte göra om det.
Min mellanunge läs vuxna dotter, och jag är bra på att bråka med varandra. Vi grälar på,verbalbrottas,låter allt komma ut och sen så är det bra så..
Men sen så är det bra innebär ingenting..
och allt är som vanligt,molnet drar förbi,ingen har lärt sig något och alla gör som man alltid gjort,till nästa gång någon retar igång.. Helt värdo,alltså!
I lördags hade vi en typisk EGOgrej, en mellanunge som bara tänkte på sig själv och inte ens i tanken vidrörde att det bor fler människor i detta hus. Hon tog för sig och lämnade inte en smula kvar trots att jag i telefon uppmanat henne att INTE TA ALLT.
Men man kan ju missuppfatta..höra dåligt..tänka på sig själv..
När jag sen kom hem och såg att delar av familjens middag följt med henne på grillparty var det tur att hon inte var i närheten.. Jag skällde i hennes telefonx2, den ena gången så arg att det osade svavel ur öronen och jag hörde själv hur min röst argdarrade.
Men vad hjälpte det,ingenting..
Så igår körde jag ömmande finne metoden.. hon kommer hem..smyger in..skulle jag vilja kalla det men istället för att mötas av den arga mamman som kräver förklaring och ursäkt möts hon av tystnad.
Jag säger bara hej och inget mer, hon smyger kring och smyger på och nästan viskar och frågar om hon kan ta spagettin som blivit över.
Det är som om hon väntar på att stora åskan ska tala eller lavafloden anfalla,men inget händer,jag är lugn på ytan,under huden kokar det,hon smyger omkring och fattar ingenting.
Ingenting är som vanligt..Det är en läskig tystnad i vårt annars bullriga hus, jag tycker också det är läskigt och väldigt jobbigt.
Det jag har lärt mig av detta var att det här var verkligen inte mitt sätt att hantera konflikter,jag var helt slut efteråt. Det tog så sjukt mycket energi och jag gör inte om det.
Jag gillar att köra rakt på och bråka när jag känner mig arg och bråkig.
Jag gör ont på insidan,det jag bär på måste ut annars blir jag som en äcklig finne på insidan.
Vad lärde sig ungen,vet inte, kanske ingenting för idag är allt som vanligt/Anna

Så tvärtemot

Inbjudna till Norstedts familjekväll, att prata om Föräldrarnas tvärtemotbok, kliver vi upp på scenen. Innan oss har Lars H Gustafsson berättat om sin bok Växa - inte lyda och Anna och jag har leende nickat åt hans klokheter.

Vi pratar på om våra klokheter och vi ser både leenden, nickningar och skratt. Jag går riktigt loss i våra tankar kring att lösa problem i sitt föräldraskap. Har en smart utläggning om hur vi lever i ett lösningsfokuserat samhälle som mycket handlar om att just; lösa problem. Att lösa ett problem är att bli av med det och hur mycket blir vi egentligen av med i vårt föräldraskap? Tänk tjat - hur ska vi helt komma ifrån det? Ingår det i själva arbetsbeskrivningen för oss föräldrar kanske? Vad händer om vi tänker att vi måste lösa det problemet? Kommer vi få stånga oss blodiga? Hur blir det om vi istället kan förhålla oss till att vi behöver tjata/påminna?

Bla bla bla bla... å vad finurliga och kloka vi är... Lars H ler... ha, han håller med oss!

Vi har våra åhörare med oss och vi stannar kvar för att mingla och signera böcker. Ganska trötta ramlar vi ut på Riddarholmens kullriga stenar och börjar vår långsamma vandring mot Gamla stan.

Helt plötsligt slår det mig! Eller... mer hugger mig, skithårt i ryggen!
- Men va fan Anna! Vilken undertitel har vår bok?
-49 galna lösningar på vardagens problem. Och!?
- Vad har vi predikat ikväll och väldigt många andra gånger?!
- Oj då... vi har ju till och med skrivit ganska mycket om det i boken...

Extra roligt blir det när vi tänker på att omslaget varit upplyst på väggen bakom oss i typ storlek 1x1,5 m samtidigt som vi sagt precis tvärtemot det som står där. Var det därför Lars H log?

Men, vi säger som vi brukar;
- Ja ja, nu är det så! Punkt!
Vi lyckas som vanligt skratta gott åt oss själva. Hela grejen går så helt i linje med tvärtemot. Man får ändra sig! Man får motsäga sig själv! Man får tycka en sak idag och en annan imorgon! Man får vara bara människa!

Sen kom vi på att vi kan göra något riktigt roligt av det här när vi föreläser eller blir intervjuade i framtiden. Genom att föra fram vårt tvärtemotbudskap, har vi gett oss själva mandat att vara hur knäppa som helst.

//Åse (som ändå vill säga att det där med undertiteln inte var vår idé...faktiskt)

Du får vara tuttarna!

6-åringen filosoferar på morgonen;
- Tänk om jag kan baka ihop en ny människa.... då skulle jag ta Katrins (fröken på 6-års) armar och ben.... och av dig mamma....

Måtte det vara huvudet!!!! tänker jag som bara fasen. Jag är ju så smart!

.... tar jag tuttarna. De är så gosiga! Sen tar jag pappas mage. Den är så fluffig. Det är din också mamma men bara när du står upp. När du ligger ner blir den platt. Pappas är fluffig hela tiden.

- Vems huvud ska du ta då? hoppas, hoppas, hoppas!
- Det vet jag inte riktigt.... hon tänker och tänker...
- Du kanske vill ha mitt huvud, säger jag glatt och hoppfullt.
- Nej, jag ska ha något gulligare, kommer hon på.
- Okej....
- Jag ska fundera på vems det kan vara!

- Vad tar du från mig då? frågar 11-årige storebror när han sitter på bänken i hallen och drar på sig gympadojorna.
- Dig har jag bakat ihop precis som du är! säger den där fina ungen och ger sin bror en kram.

Storebror är perfekt! Jag kan leva med att få vara tuttarna i min dotters skapande av den perfekta människan. Väntar med spänning på vems huvud som ska pryda denna skapelse.

//Åse