Otur eller nåt...

P-bot, luktkaos på kontoret, en p-bot till, avslag på överklagan, hantverkare som inte passar tiden... Ja, jag skulle kunna fortsätta att rada upp skit som förtretat mig den senaste tiden... men jag kom inte på något mer. Det kanske inte är så farligt i alla fall. Då faller ju tanken med det här inlägget. Jag som kände mig så drabbad av att behöva betala för parkeringar som jag själv tyckte var fullkomligt riktiga, råttor som pissar i väggarna på jobbet och sprider odör som medför att jag just nu är arbetsplatslös, idioten på Q-park som bara avslog min överklagan och rörfilmarnissen som kom sju timmar för sent. Kanske har det hänt annat som gett mig perspektiv? Kanske är jag för glad just idag... över att min tenta i existentiell psykologi är klar för att skickas in? Kanske är det för att solen skiner? Och att det är fredag? Eller att jag ska till New York med min man om mindre än en månad? Och barnen som är friska? Jag som har träningsvärk för att jag tagit mig i kragen och tränat? Att mamma är på Sicilien och njuter av sitt nya pensionärsliv? Eller att farmor har fått en ny hjärtmedicin som gör henne mycket piggare? Att jag har världens finaste hund? Och människor bryr sig om mig?

Det kan vara det som gör att det andra bleknat en aning...

//Åse

Hel

Familjen är samlad igen! Äldsta sonen har kommit hem efter tre månader i Australien och det känns bara så härligt. Jag har saknat att se honom när vi pratar om viktiga saker. Det kommer en massa tankar nu när jag pluggar och jag behöver testa dem på sonen. Till viss del har jag kunnat göra det per telefon men det blir inte riktigt samma sak. Men nu är han här i alla fall och familjen känns så där hel igen. Inte så att motsatsen betyder att vi varit trasiga när han varit borta, nej vi har haft det bra. Men hel bara. Kanske är det jag som känner mig hel... Det är roligt att se hur barnen interagerar med varandra och vad som händer när någon går och kommer tillbaka. Då kan jag backa några steg och titta på det som händer med ett utifrånperspektiv som roar mig.

Ja, tänk den dag då alla dragit... Det är också ett perspektiv... Undrar om det alltid kommer kännas som att familjen är hel de gånger vi kan samlas allihop? Vad fint det är att ha en stor familj. Det ger mig en massa glädje och intressanta tankar... som blandas skönt med allt det där som är mindre skönt och som jag inte kan se just i denna stund. Det är bara fantastiskt just nu. Och det är najs!

//Åse