En i gänget

Jag tränar regelbundet. Tycker om mitt stora gym, där jag anonymt kan glida in,säga hej till receptionisten, springa på mitt band och sedan brottas med några maskiner. Jag tycker om att göra det på morgonen,när det är lite folk och jag inte behöver vara trevlig eller kallprata med någon.
Jag sätter på mig mina lurar och går in i min värld,för mig är träning en form av meditation,då jag vill vara i mig själv,i min egen värld.

Jag har haft förmånen att senaste tiden kunnat träna tidig morgon,nästan tomt, förutom gubbarna.
Pensionärerna,de som vaknar 4 och sliter tidningen ur tidningsbudets händer, de kommer in i gäng, bullrar på och pratar med varandra. Är det inte krämpor, så är det något de läst i lokalbladet. Nu har några börjat undra vad jag är för figur..
Nyfiket närmar de sig, senaste två veckorna har jag fått följande frågor;
-Här sitter du och läser tidningen?? (Inlindat, Vad gör du här?)
-Är du sjukskriven, eftersom du tränar så tidigt på dagen??
-Vi tränade lika långt pass idag, du och jag..(Sluta håll reda på mig! Tack!)
Det är ju gulligt ,att de håller koll, men det kryper i mig, att behöva tala om vad jag gör där, vad min avsikt är och NEJ, jag är inte sjukskriven...
Idag kom det slutgiltiga erkännandet.
Skulle jag vilja ta en fika med gubbarna efter utförd träning?
Skulle inte tro det!
Sa jag inte, men tackade trevligt nej..
Jag vill inte ingå i deras sammanhang, bli en ny i deras fikagäng, sitta och lyssna på deras historier..
Jag vill bara träna och jag vill vara i fred..
En i gänget är inget för mig.

Jag vet en hel del.

 Jag vet vad jag tycker. Jag vet att mina åsikter inte behöver vara rätt. Jag vet att jag kan ändra mig. Jag vet vad jag kan förändra. Jag vet vad jag vill vara med och bidra till. Jag vet vad jag ska stå upp för. Jag vet när något är orättvist. Jag kommer aldrig sänka mina ambitioner, hellre skiter jag i alltihop. Att göra saker halvdant, är inte min grej. Jag vet när det är dags att ge upp. Jag vet att jag inte vet allt.

HEJ DÅ!

//Åse

Hur svårt ska det vara?!

Jag missade att blogga förra veckan. Det betyder att vi nu har 200 kr att förlusta oss för. Räcker till två flaskor billigt bubbel och kan bli riktigt kul. Kanske att vi behöver missa några gånger till, så att vi får tilltugg också.

Jaja... idag vill jag berätta om något som, verkligen, får mig att gå igång; människor i serviceyrken som inte kan ge god service. Eller, förresten, människor i serviceyrken som inte förmår att fatta enkla beslut som gagnar både kunden och företaget. Igår skulle jag handla födelsedagspresent till ett av mina barn. Springer runt i olika butiker i stan och har fixat allt, när jag kommer på en sak till som behöver införskaffas... en bonuspresent liksom. Rusar in i en av den stora klädkedjans butiker och hittar det jag söker. Ställer mig den oändligt långa kön... väntar på att kunden framför ska plocka på sig något mer för att kunna få utnyttja sin kupong (det måste kosta 1000 kr och hon är bara uppe i 928 kr)... suck, svett och brådska väller in. Min tur och kassatjejen slår in mina varor. När jag ska betala, är summan ett hundra kronor mer än det skulle vara. Jag påpekar detta och sedan sker följande dialog:
- Ja, men prislappen på byxorna är borta, så jag knappade in artikelnumret och då blev det 299 kr.
- Men byxorna kostar 199 kr, och det är jag helt säker på. Prislappen måste ha lossnat.
- Ja, men nu står det 299 kr i datorn.
- Jag kan gå och hämta ett annat par, med prislapp, så kan du se själv att byxorna kostar 199 kr.
- Ja, gör det då...
Jag rusar iväg och, självklart, så finns inte de andra två paren som jag såg alldeles nyss, av samma sort, kvar. Rycker åt mig ett annat, likadant, par men i annan färg och beger mig tillbaka till kassan. Där är det bara att ställa sig i kön igen...

- Här är samma byxor men i annan färg och här kan du se att de kostar 199 kr.
- Ja, men det står 299 kr i datorn.
- Eftersom du är människa, så kanske du kan tänka att det vore helt orimligt att de här byxorna skulle kosta mer än just 199 kr och de är exakt likadana som de andra du ser framför dig.
Nu börjar jag bli riktigt arg. Vad fan är problemet?!
- Vill du inte ha byxorna då?
- Nej, jag vill inte ha byxorna och jag vill inte ha det andra i påsen heller! Det enda jag vill ha, är ett kvitto på att mitt kortköp aldrig gick igenom.
- Ja, men det gick aldrig igenom...
- Ska jag lita på det du säger nu? På dig som förlitar dig på datorn, trots att det den säger är helt orimligt och du har en kund framför dig som tålmodigt försökt förklara för dig hur det ligger till?
- Ja, vad ska jag göra då?
- Tänka själv! Vad tror du skulle vara ett bra sätt att hantera detta på? Hur försäkrar du dig om att du släpper en nöjd kund härifrån samtidigt som ser till ditt företags bästa... som ju rimligtvis borde vara att riskera 100 kr genom att tro på det jag säger, när du dessutom fått ganska bra bevis för att det stämmer?
Nu är jag arg på riktigt och andra kunder börjar titta. Jag känner att jag inte kommer få med mig byxjävlarna därifrån och skulle helst vilja slå kassatjejen på käften.
- Vet du vad... det du gör just nu, det är så uselt, så dåligt och töntigt, att du är en skam för hela ditt skrå!
Okej, nu gick jag över gränsen men det var bättre än att slå henne på käften. Jag börjar packa ihop plånboken och ta på mig vantarna när kollegan, i kassan bredvid, frågar tjejen:
- Men vet kunden att byxorna kostar 199 kr?
- Ja, men i datorn står det 299 kr.
- Då tycker jag att du ska sälja dem för 199 kr, för det är ju ganska mycket som talar för att de kostar det.
Kassatjejen vänder sig till mig.
- Ja, men vill du ha byxorna då?
- Ja tack för 199 kr, som byxorna kostar, vill jag väldigt gärna ha dem.

Så satans onödigt! Det här var bara ett exempel i butiksvärlden, där medarbetarna inte fixar att ta enkla och snabba beslut. Vågar de inte? Vi snackar om att riskera 100 kr för att göra en kund nöjd. Det är spännande att se vilka företag som jobbar effektivt med sin kundservice och lätt att se vilka som inte gör det. Nu valde jag att inte skriva vilken kedja det här var, men jag kan säga att av de större kedjorna finns det dem som verkligen sticker ut med sin goda kundservice. MQ, Glitter och Stadium. Jag kan gå in i vilken butik som helst, i vilken stad som helst och alltid bemötas på ett mycket professionellt sätt. Vad gör de, som de andra inte gör? Jag vet, men det går jag inte in på här. Eftersom nästa alla butiker säljer typ samma saker, är det service de har att konkurrera med. Känns ju inte jättesvårt att begripa. Dessvärre är nog den här kedjan för stor för att ens behöva bry sig. Och det gör mig skitarg!!!

//Åse

Frukostmöte

Frukostmöte, vad är det för djävulens påfund?
Kliva upp otäckt tidigt, åka långt i en svart låda, eftersom solen inte behagat kliva upp ännu.
Nästan komma försent, eftersom knoppens inbyggda GPS inte hade klivit upp, det gör den väldigt sällan, men ändå!
Möta andra sömngnagda individer, som också klivit upp för tidigt, för att tillsammans stå och äta på en macka, idissla och gnaga på ett surdegsbröd, och sedan sitta ner i ett konferensrum för att lyssna och lyssna och nicka.
Jag förundras över den äldre herre som har ett alldeles kritvitt leende i sitt annars gråa ansikte.
Försäljning, tänker jag när jag försöker placera honom i ett fack på hjärnkontoret.
Han tar till orda:
Blablablabla,försäljningschef på blablabla,jobbat i blabla.. Japp, där satt den.. tänker jag och sörplar på mitt nu kalla kaffe.
Han bara ler och ler och för varje gång blir han mer och mer lik en kanin. Han drar liksom upp överläppen, antagligen för att alla ska se hans fina vita tänder.
-Jag är en liten kanin, en liten men ovanligt fin kanin.. gnolar jag och mitt sällskap dunkar till mig med armbågen.
Undrar vad de här lokalerna kostar? Det här läget kan ju inte vara billigt..tankarna går, jag ler och nickar och har nu helt tappat fokus.
Om jag fick ta en enda grej från alla här inne, vad skulle jag ta då?
Hennes kofta,snygg..Hans T-shirt var ju ganska cool. De där tänderna, NEJ, inte tänderna..
Så är frukostmötet slut och nu ska vi mingla.
Jag går in på toa och sätter mig, spolar kallt vatten på mina händer för att vakna och ser i spegeln att jag bara målat ena ögat.
Jag vill hem.