torsdag 24 oktober 2013

Nära känslan

Ibland älskar jag mitt arbete lite mer, idag var en sådan dag.
I två dagar har jag mött och utbildat en fantastisk grupp i muntlig presentation och kommunikation.
De äter min kunskap med glädje och bidrar med sig själva och sin erfarenhet och sedan levererar de guld.
Människor som vågar, som kastar sig utför och bjuder på sig själva och sin inre bergochdalbana.
De som inte vågar, men gör ändå, som ger oss andra skatter från sitt inre.
Det blev en dag när vi alla var lika nära känslan, där inget var förbjudet,för stort eller för litet.
 Där alla var modiga.
Det är fan vackert!
Under den här dagen har jag gråtit, haft tårar i ögonen men också skrattat stort och hjärtligt, att få detta är en skatt och en gåva, en varm känsla jag ska spara länge,länge.
Den här dagen gjorde mig hög på livet,speedad, om så bara för en dag, så är det så värt att få känna alla dessa känslor.
Ibland älskar jag människan och hennes storhet och litenhet mer, idag var en sådan dag.

tisdag 15 oktober 2013

När jag är så bra... och bara blir bättre!

Förra veckan var jag i Borlänge och utbildade ledningsgrupper i coachande ledarskap och OBM. OBM-delen, var ny för mig och jag hade förberett mig noga. Kände mig pirrig men kunde inte förberett mig mer än jag gjort... och det brukar ju gå bra när jag utbildar.

Nya möten med roliga människor. Jag som klickar fram bild på bild i presentationen. Har tillräckligt mycket koll men då och då överraskas av en bild som jag inte trodde skulle komma riktigt just då... Är sjuuukt bra på att se ut som om jag väntade mig just den bilden. Möter gruppen där de är, skojar med de som ska skojas med, lyfter fram de som ska lyftas fram, improviserar, kan så jävla mycket och är bara så där skönt hemma i min roll som utbildare.

Vad härligt det är att gå i mål med något. Att få känna sig bra och att göra skillnad för andra människor. Att få betalt för att lära sig nytt tillsammans med andra. Få vara med när människor går framåt och utvecklas. Kommer till insikt. Delar med sig av det de tänker och kan, som inte jag tänker och kan. Jag fyller på mig.

Men sen några ord om Borlänge...

Är det staden som alla glömde? Klockan sex stänger ALLT ned, ALLT, och alla människor försvinner. Tog en promenad efter utbildningens slut och tyckte att det var okej... fram till klockan slog sex. Sen var det Twilight Zone. Det var bara jag kvar. Hur kan detta hända med en stad? Vart är alla människor? Prisar killen i Sibyllan som var snäll mot mig och sålde tröstkorv med pommes och räksallad.

Borlänge är intressant som fenomen men skitläskigt att besöka. Kan någon förklara vad som hänt där? En röst inifrån kanske? Det måste ju finnas massor med bra människor där som, eftersom de onekligen bor kvar där... någonstans, tycker att det är en bra plats på jorden. Berätta!

//Åse

torsdag 10 oktober 2013

Verkligheten

Jag gör ett besök i verkligheten, likt Dian Fossey sitter jag tyst och stilla,inte i en gorilladjungel, utan  i ett klassrum när åk 6 har svenska.
Jag är tillsagd av son, att hålla en väldigt låg profil..inte titta strängt på de som pratar mycket och absolut inte ställa mig upp inför hela gruppen..Aldrig någonsin, så skämmigt!
Jag iakttar och det är spännande.. Jag ser honom, han som tar sin telefon, går på toa och blir borta en kvart..
Jag ser en glad tjej som tappar kraft i sitt skrivande och surfar ut på en hästsida för att där hitta inspiration..
Jag ser vem som är den informelle ledaren, den alla vänder sig mot för att få ett godkännande,en nick,ett skratt eller en kommentar. Jag ser alla de som jobbar på,som gnetar med sina berättelser,suddar,suckar,tänker eller värker fram en historia utifrån givna regler.
Jag ser vuxna som älskar sitt jobb,som är pedagogiska,justa,varmt stränga och kommunikativa.
Jag ser något jag varit i,som jag kan längta efter men inte vill tillbaka till. En alldeles egen värld i verkligheten.

Skolan är sig lik, jag har förändrats.

tisdag 8 oktober 2013

En stilla bön

Efter några varma och mjuka dagar vid medelhavet är jag tillbaka i det klimat som jag för länge sedan förstått inte är mitt, det blir bara tydligare och tydligare ju äldre jag blir.Det där lät som en liten krum gumreplik men det är så det känns..Makar mig nu sakta genom hösten,undviker allt som är kallt,vått eller hårt.Klär mig som om istiden är nära och har redan inventerat alla vinterkläder. Tycker livet har så skarpa kanter och skär mig lätt på en för hög röst eller någon som tittar argt på mig. Det finns ljuspunkter,snälla röster och svamp i skogen,fina samtal med vänner,födelsedagskalas för en bror, tillsammans med alla mina bullriga syskon.
Jag är lyckligt lottad, jag har det bra,är så jävla tacksam MEN KAN DET INTE FÅ BLI VÅR SNART?

onsdag 2 oktober 2013

Livet frågar inte om lov, det bara tränger sig på.

Min mormor dog i torsdags. Det var en solig dag och mormor älskade vackert väder. Hon älskade också räkor och vitt vin. Precis som jag. Och nu tänker jag på hur mycket jag kommer att tänka på det, när det är sol och jag äter räkor och dricker vitt vin. Det är bara så tomt och sorgligt alltihop.

Och i morse avlivade vi katten... jävla skit!

Nu sitter jag här och ska läsa in mig på ett nytt material inför utbildningen jag ska hålla i nästa vecka. Det blir kul, när jag väl är där, men idag känns inget kul. Jag vill sova, gråta, krama min familj, bli kramad av min familj, äta gott, inte ha ett endaste krav på mig, inte ställa några krav, bara tänka på mormor och katten. Jag fryser och är uschlig bara.

Jag vill leva långsamt ett tag. Kan man få det? Och så vill jag åka till farmor, som fortfarande lever. Pratade med henne i helgen och då berättar hon att hon börjar bli färdig med livet... men det sa jag att hon ger faan i! Jag är inte klar med hennes liv!

På något sätt, är det lätt att bli väldigt egoistisk och naiv när det gäller döden. Jag känner mig som en tjurig unge, som bara vill att alla jag älskar ska leva för alltid och det känns lite som om jag faktiskt ska få bestämma det.

Ja, livet... shit, vad värt det är.

Ps Mormor; hälsa morfar och farfar! Ulas; hälsa Sonja och Charlie (smådjuren låter du vara, okej)! Säg att vi saknar dem!

//Åse