Suddig i kanterna

När barnen är små känns gränserna enkla att sätta. Deras gränser handlar ofta om vad som är farligt för dem eller andra i deras omgivning. Det är ju ganska mycket som kan vara farligt då och det blir ibland tröttsamt mycket att rama in. Mina egna gränser gentemot min yngre barn har löst sig av sig själv. Jag har litat till mitt sunda förnuft och sen har orken fått avgöra.

Men sen då...? När de blir större. Gränserna utvidgas och jag försöker hänga med. Det går bra och det är skönt att slippa tänka på kläder, tändstickor och vassa knivar. Nu handlar det om dataspel, komma-hem-tider och sånt (kom inte på något mer men det är säkert en del och det får kategoriseras "och sånt"). Själv är jag piggare och dessutom mer rutinerad. Jag vet vart både mina och mina barns gränser går.

Och sen blir de stora... eller? Och flyttar. Behöver mig fortfarande. Är inte myndig. Tycker att det är jättebra med en mamma som finns där och arrar upp praktikaliteter som går utanför det som mäktas med eller klaras av. Nu ska jag till stor del lita till att jag planterat det som planteras skulle.

Gränserna är få men de finns.

Men var fan har jag min gräns nu? Vad är okej att använda mig till? Hur vill jag ha det i vår relation till varandra? Vilket ansvar är mitt? Vilket ansvar är ditt? Visst, du ska klippa och då kan man behöva ta i om strängen är av det rejäla slaget. Jag förstår det och jag kan bära det. Men jag tror att jag börjar ana vart min gräns går och vad det är jag ska göra nu.

Jag ska suga på karamellen ett tag till och sen ska här fan kommuniceras! Måste bara förstå mig själv lite bättre...

När jag sen förstår, så kan jag hantera den stora inramningen av de små, den mellanstora inramningen av de mellanstora, den lilla inramningen av den stora och de goda, fina ramarna runt mig själv. Eller...?

//Åse