Operation latmask

Anna och jag pratar ofta om hur bra vi är på att vara lata. Vi har varsin latmask. Annas är vit och min är grön. De bor liksom inuti och kan vara välmatade eller svältfödda. Bäst är när de är riktigt välgödda, så tjocka att de välter på rygg och sprattlar okontrollerat med de små små benen. Gärna med något ätbart hängandes i mungipan.

Tack vare våra latmaskar får vi så mycket bra gjort, precis lagom mycket. Blir latmasken svältfödd, har vi tråkigt. Det slår aldrig fel. Vi ser till att vi inte hamnar där och gör vi det, så hittar vi genast ett sätt att mata maskarna på. Skjuter saker på framtiden. Skiter i att följa vår handlingsplan. Går på känsla. Fuskar. Äter god mat. Dricker goda drinkar. Snackar skit. Kollar in roliga klipp på nätet. Fantiserar. Drömmer. Gottar oss åt sånt som redan är gottat. Gottar oss i förskott.

Vi kan nog säga att latmaskarna är nyckeln till vår framgång. Här blir fan ingen utbränd!

Okej, hur gör jag med mina barn? Tjatar på dem, drar de med i mitt tempo och glömmer att deras latmaskar inte är helt färdigutvecklade.
Igår var ena sonen gråtfärdig över att "det bara är så mycket nu".

Hm, tänkte på andra sonen som jag tidigare under dagen varit på om kläderna på golvet i hans rum. Är så trött på att se dem men det betyder ju inte att han behöver ta upp dem som jag så fint föreslog. Han skulle ju precis lika gärna kunna fösa in dem under sängen. Så göds en latmask.

Till den gråtfärdiga sonen gav jag tipset att ljuga lite. Så göds en latmask.

Jag behöver träna mina barn i att göda sina latmaskar. Det kommer skydda dem från att slita ut sig, springa in i väggar och brinna ut. Jag måste göra tvärtemot i mycket! Jag börjar nu i helgen och fortsätter nästa vecka. Här ska jävlar i mig latas! Sen blir det utvärdering.

//Åse

Något suger!

Igår var det föräldramöte i 7-åringens klass. Innan jag fortsätter vill jag varna för ilska och frustration. Fortsätter ni läsa, får ni själva ansvara för hur ni vill ta emot. Som alltid alltså.

Mötet inleds i ljushallen kl 18.00. Jag är arg redan från början men har jobbat med det under eftermiddagen och känner ändå att jag kommer kunna hantera kvällen. Inga stolar är framställda och föräldrar till skolans 1:or och 2:or står lite här och var eller sitter uppflugna på en disk.

Biträdande rektor börjar prata... och fortsätter... och ger aldrig upp. Försöker först lyssna, vilket är sjukt svårt då hon pratar extremt långsamt och med huvudet på sne. Hon levererar information, som mycket väl skulle kunna läsas på ett papper, pekpinnar, som ingen jävel vill ha (vi ska lära våra barn att simma - för det tar så mycket tid för skolan att arrangera simundervisningen... och det är viktigt att barn kan simma..., starta vandrande skolbussar... och lång utläggning om varför barn ska röra på sig... för nu lämnar många med bil och när man väl lämnat då är man klar och gasar på till jobbet - jävligt troligt?!, prata med våra barn om skolans regler bla bla bla).

Vid det här laget handlar det inte längre om att koncentrera sig på att lyssna. Nu är det mental träning på jävligt hög nivå; koppla bort, koppla bort, koppla bort, tänk på något roligt, andas...

Hör någonstans i fjärran hur hon prasslar med sitt papper och griper sig an nästa punkt. Något om ventilationen som det arbetats med under sommarlovet och då blev det ju hål i väggarna och de hålen måste man ju göra något med, för så är det ju med ventilation, och därför... barack... nästa sommar... korridor...försenade stolar...

Andas, andas, kolla på klockan, skruva på mig, fokusera på småbarnet som låter för mycket och släpar runt på sin snuttefilt.

35 minuter har gått och församlingen skruvar otåligt på sig. Personalen som trodde att de skulle få presentera sig, vickar tyngden från sida till sida.

Jag får lust att ställa mig upp och skrika! HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! JAG ÄR SMART OCH KOMPETENT! JAG HADE KUNNAT RÄKNA UT 100% AV DET DU SÄGER MED MIN ENA ARSELHALVA OCH DET HADE DE ANDRA OCKSÅ!

När hon äntligen tystnat ska fritids få prata. Tyvärr orkar många inte lyssna längre trots kort och relevant information. De utstrålar värme, omtanke och mening. Lugnar mig så passa att jag kan fortsätta till klassrummet.

Min dotters lärare är snäll och klok och det är jag glad och tacksam över. Men nu mår jag dåligt. Jag är så arg och frustrerad att jag bestämmer mig för att vara tyst. Efter information som förmodligen är bra men tyvärr inte fastnar hos mig eftersom jag är avstängd, ska vi i grupper diskutera skolans värdegrund, som står med några meningar i en ruta på ett papper.

Jag fortsätter att vara tyst tills någon frågar vad jag tycker. Ja, vad fan ska man tycka? Jag HATAR värdegrunder! Jag blir ARG av det faktum att det är en ram runt texten! Det är på något sätt så jag känner mig i den här skolan; så jävla inramad! Intryck som en degklump i en alldeles för trång form. Den har knycklat till mina ungar!

Mumlar något om att jag inte vet vad jag ska tycka om meningar i en ruta och att jag tyvärr känner mig alldeles för obstinat för att kunna bidra med något vettigt. Känner mig som en utomjording som blivit tappad från moderskeppet!

När vi, nästan två och en halv timme från start, går ut ur klassrummet är jag nära att kräkas. Jag är så trött/arg/frustrerad. Jag hatar den här jävla bajsskolan hör jag mig själv säga till två föräldrar och jag ser hur de tittar på mig med blickar jag inte förmår tolka.

När jag kommer hem känner jag mig ledsen. Ledsen för att jag känner mig tilltufsad. Ledsen för att jag inte riktigt förstår de starka känslorna och ledsen för att jag spillde över på de två föräldrarna. Visst de får också välja hur de tar emot men det kändes inte okej.

Har tänkt och tror jag vet vad allt handlar om. Brist på tillit. Jag känner inte att den skolan vill väl. Det finns många bra vuxna där, vuxna som både vill och lyckas betyda något för barnen, men uppifrån rinner en syra som fräter sönder hela skiten.

Önskar att jag hade en skön slutknorr på den här texten men det har jag inte. Jag är mitt i att skolan är ett skitsystem och att jag inte vet hur jag ska orka hjälpa mina barn igenom. Jag vill att de ska komma ut på andra sidan, tagna på allvar och formade som det passar dem bäst.


//Åse

Ve dig om du är ful!

Skolfotografering.
Intressant att följa de olika barnens möda/icke möda inför händelsen.
7-åringen kommer ut ur sitt rum med galaklädsel, som endast tillåter att vara skitsnygg i. Absolut inte att leka i på rasten. Men jag förstår henne precis. Skulle absolut inte låta det praktiska gå före det snygga!
11-åringen rotar runt i lådan och tränger ner sig i jeansen som inte varit framme sedan i maj. De sitter tight men funkar i längden. Hittar också snyggtröjan. Den som funkar i alla lägen. Kollar nöjt i spegeln efter att ha lagt ned en minut på sin outfit. Då ser jag en vit fläck på ärmen.
Ja, det är bara tandkräm konstaterar ungen lugnt. Är väl inga problem! Han har ju snyggtröjan. Det får faktiskt räcka.

Och han är snygg. Och trygg.

Kan ändå inte låta bli att ropa efter honom i dörren;
- Ve dig om du är ful på fotot idag!
- Vad betyder ve?
- Typ "fan ta".
- Okej!

Mina barn är fina! De skulle vara fina även om de badat i bajs!

//Åse